somewhat scottish

Jag är lite nervös när jag anländer till rugbyarenan - Wardon Recreational Park. Bara namnet låter olycksbådande, som om byggkonstruktören hade i åtanke ett rekreationscenter för sönderspelade rugbynybörjare. Det första jag ser när jag går in i baracken vid parkeringen är en skylt som signalerar MEDICAL ROOM. Efter det ligger omklädningsrummet.

När jag förstår att jag inte är den enda som greppar tag i en rugbyboll för första gången, så känns det genast mycket bättre. När vi sedan ska springa mellan stolparna på planen, går en tjej som påminner om en blond lilla My lite försynt fram till tränaren. Hon frågar vad man ska göra om man aldrig har sprungit tidigare och kanske inte orkar hela vägen. Tränaren spänner ögonen i henne och utbrister: "Well...if you're gonna play rugby, it's about time you start runnin' then, ey?" Springa går väl an för egen del, så länge det inte pågår allt för länge. Jag är snarare orolig för att bollsinnet kommer svikta/utebli.

"Take off your gloves!" Tränaren gillade visst inte min rosa/röda handbeklädnad från Poundsaver. Jag måste ta av mig vantarna. £1 kastas ner på gräsplanen. Kommer troligtvis aldrig använda dom igen. Fingrarna fryser. Det är tur att jag har eksemsalvan i handväskan.

Det är mörkt ute. Lamporna fungerar inte riktigt runt planen. Jag får kisa mot föremålet i luften och hoppas att det är bollen som flyger mot mitt håll i en välvillig passning och inte en av de omgivande konerna som kastas mot mig i en medspelares frustration över att jag suger.

Närkamperna uteblir. Lite synd faktiskt. Det närmsta jag kommer en fysisk attack är flämtningen som undflyr mig när jag en gång råkar fånga bollen med bröstkorgen. Jag är överlag så nöjd med att jag flertalet gånger lyckas fånga passningarna samtidigt som jag springer, att jag hela tiden glömmer bort tränarens restriktioner. Om jag förstår tekniken rätt så tror jag att man ska svinga bollen som när man hivar hö med en högaffel. Utgå från axlarna och pendla - titta på medspelaren/höskullen. Man ska kasta nybörjarbasketbollar. Inte snabba från bröstkorgen, utan lite lätt underifrån - som när man i råttsvansar och rosa benvärmare satte basketstraffar i trean.

Rugby är en trevlig kvällsritual, som bäst rundas av hemma efteråt med en kopp nybryggt te och en smörgås med philadelphiaost och aprikossylt. Tränaren lovade dock tuffare tag nästa gång, men frågan är om det blir en andra omgång för mig. Det var kul, men jag tror faktiskt inte att rugby är en av mina färdigheter. Konsten att hiva hö är en underskattad talang.

Dagens skotte: Har aldrig tidigare övervägt rugbyns terapeutiska inslag, utan bara sett de primitiva sidorna där survival of the fittest hägrar och människans jägarinstinkter tar över. Överlag så kändes dock hela träningspasset som en timmes lång terapisession. Man skulle lita på varandra, inge förtroende och helst säga varandras namn när man passade bollen. Jag undrade flera gånger om vi inte alla skulle ställa oss i ring och blundande falla emot varandra, medan vi tillsammans nynnade harmonier i kanon och kände av varandras närvaro.