somewhat scottish

Igår kväll landade en svettig resenär på svensk mark. Jag fick gå på planet i 30 graders värme iklädd fyra koftor, en tröja, två kjolar, leggings, vinterstövlar, scarf och jacka. Solbränd hud under denna resegarderob (ja plötsligt händer det i Skottland också) och mitt ansikte lyste ikapp med flygtornen på landningsbanan. Var det Antarktis eller Skavsta jag skulle till? Ryan Air borde överväga sina bagagegränser.

Lyckligtvis så smälte jag inte bort på planet. Hamnade i en flygstol mellan två amerikaner - en hade studerat på samma universitet i Santa Barbara som mig och den andra pratade flytande dalmål. Världen är liten.

Klockan 4 på morgonen dagen innan besteg jag och Eugenia Arthur's seat för att se solen återuppstå över Edinburgh. Detta efter en natt av vilt dansande och en tidigare bestigning för att få uppleva solnedgången. Mina ben började krampa efter första klippavsatsen. Eugenia flög vidare uppåt utan problem, medan jag krälande släpade mina förvridna ben en halvmeter efter resten av kroppen. Till slut vänder sig Eugenia om och ropar mot mig:

"Sarah! Don't walk with your legs, walk with your mind girl!"

När jag packade mitt bagage några timmar senare kommer Sarah hem med blodiga knän och bjuder mig på Magnumglass. Hon hade precis vurpat med cykeln i vänstertrafiken. Min sista frukost i Skottland blev en Full Scottish Breakfast - ägg, bacon, bönor, två korvar, fralla och kaffe.

Edinburgh som vaknar till liv i soluppgången, ologiska trafikregler (även för skottarna själva) och bisarra matvanor. Detta är mina sista minnesfragment från en fantastisk stad. Tro mig - det finns så mycket mer att uppleva här.

Mitt första köp i Sverige blev en aloe vera gel på Apoteket, eftersom Skottland inte bara visade sig vara vindpinat regn utan även en försmak till Teneriffa.

Tack alla ni som har läst min blogg. Det har varit otroligt kul att skriva och jag är så glad över den responsen jag har fått. Tack!

Dagens skotte:


Jag och Eugenia på toppen av Arthur's seat. Klockan är 04.33. Solen går
upp över Edinburgh. Staden vaknar till liv. Welcome to Scotland!

Jag och min kamera - ett partnerskap som började storslaget men som nu är i starkt behov av terapi. Vi skyller på varandra - jag ger den inte tillräckligt mycket uppmärksamhet i otekniska stunder, men det skulle inte skada om den någon gång ville samarbeta med mig. Några gånger har det sagt "klick" så nedanför följer ett litet bildspel från Edinburgh - lite egna bilder blandade med andras (givetvis med fotografernas tillåtelse). Bilderna från teaterpjäsen är tagna av David Monteith-Hodge och ligger nu (med flera andra) på facebook. Lite blandad kompott från de sista veckorna - några av favoritplatserna, ögonblick, vänner och skottska egenheter. Hemresan nalkas snart. På måndag tar jag svensk mark.

Gabi och jag på hal is - tur att man kan göra konster med överkroppen,
när underkroppen inte känns tillräckligt stabil.

Presentöppning - Sune ser lika nöjd ut som mig. Min Drama Queen tröja
har en hedersplats i garderoben.

Utanför vårt hyreshus ligger denna underbara affär, "Till's bookshop" -
driven av en gammal grådaskig man som i 23 år har åkt runt i riket  på
loppmarknader, auktioner, antikvitetaffärer och utförsäljningar för att hitta
guldkornen bland världens kulturella skatter.


Mycket möjligt min favoritaffär i Edinburgh - "Armstrong" på Grassmarket.
Blandar second hand med vintage, grälla tyger med stiliga 50-talskostymer.
En austronautdräkt i guld eller trenchcoat från tidigt 40-tal.
Finns på Armstrong.


Klart man vill in.


Bild tagen under dressing rehearsal för "Shakers". Jag är den tredje
personen från vänster med tovigt hår, spruckna byxor och kuvad rygg.
Ifall någon undrar.


"Gerry! Mervin! What's your poison?"


Första besöket från Sverige - Vickan och jag.


Vickans syster Katta hängde på hit och tillsammans besteg vi ett blåsigt
Arthur's seat. Det är Katta bakom håret. Jag försöker agera mänskligt
vindskydd. Fråga mig inte hur - mer handling än tanke bakom positionen.


Destillera mera. Här skiljs agnarna från vetet - eller vattnet från kornen.
Luktade kaninbur och jästa äpplen och genom rutan såg sörjan ut som
havregrynsgröt som borde ha fått stå någon minut extra i micron.
Resultatet såg dock bättre ut (och luktade smakligare) än första fasen i
processen att tillverka "livets vatten" - whiskey.


Detta är ett det mest typiska bland Skottska godishyllor - Cadbury Eggs -
ett chokladägg fyllt med ett till synes hårdkokt ägg i mitten. Låt dig inte luras
av det du ser - det är bara en sockersöt sörja. Äggen finns överallt, i alla
storlekar och i alla former (ja till och med spiralversionen kallas för "egg").
Nu har även McDonalds tagit patent på en McFlurry med mosade Cadbury
Eggs i vaniljdrömmen. Trodde detta var ett påfund endast för Påsk, men
ingen äggfasta här inte. Ett Cadbury Egg är alltid lika aktuellt - oberoende
årstid.


Underbar jazzbar som man här hängt på ett flertalet gånger. Gratis inträde
under vardagar mellan midnatt och 3-tiden. Sådan villkor uppskattas.


Betty, Eugenia och jag på "The Jazzbar" efter hennes modevisning för
Edinburgh College of Art.


The Tron - kan vara den mest välbesökta puben av dom alla för oss.
"Burger and a pint, £3,50", "Two meal, £6.50 deal" och onsdagspriser med
£1 pints i baren. Inredningen består av ett hopplock "vi tager vad vi haver".


Baren på nedervåningen. Dock mer välbesökt annars än när jag var nere
kl 11 en söndagmorgon och frågade om jag fick ta ett kort.


Även detta har blivit ett av favorithaken på senare tid. Gå ned för trappan
och vad hittar du?


Javisst är det Under the Stairs - en otroligt mysig pub i en källarvåning,
som blandar ljuvliga menyer och prisvärda pints med konstutställningar
längs med toalettkön.


Mitt hus. Vi bor på fjärde våningen.


Jag och Sarah en tidig tisdagsmorgon i vår busskur, väntandes på 41an
till "Craighouse campus". Morgonstund har guld i mund.


Ett av favoritmatställena - Snax café, bara två steg från vår ytterdörr. Gott
kaffe, bra priser och alltid välfyllt - både på tallriken och i lokalen.


Hustaken här fascinerar. Så är det.


Ytterligare ett besök från Sverige. Den här gången kom Jill förbi och vi
gick på Oscarsgala och maskerad.


Det blev ett besök till Loch Ness.


Vi hittade odjuret som hade strandat mellan vattenbrynet och vägkanten.
Stackarn. Hon var uttorkad och nerkyld - därav den lila färgen.


Min bror stod för kameraögonblicken när min familj kom på besök. Har
inte fått några bilder än förutom denna. Skye - halvön i nordväst som vi
besökte är en fantastisk naturupplevelse. Natur som ger gåshud om och
om igen tills hårstråna på armarna faller av av utmattning.


"The Rusty Zip" - ungefär som Armstrong, så även denna affär har blivit en
av favoriterna. Så mycket grejer att rota runt bland.


Sliten skyltdocka i affären. Min hårfärg har nu nästan samma nyans
som peruken.


Sune och Louise och Edinburgh i bakgrunden från Carlton Hill. Beltrane
Firefestival pågår bakom fotografen - kelternas svar på Valborg. Eld,
trummor, skrik, dans, kroppsmålade människor, liveuppträdanden och öl.
Våren är kommen! Hurra!


Eugenia och jag värmer upp inför "West Side Story" på Edinburgh Festival
Theatre.


Det är något speciellt med hattar. Detta är favorithattaffären på väg mot
Cowgate. Dock den enda hattaffären jag känner till. Därav favoriten.


På väg hemåt.


Frankenstein. Hängde här i början, men det var ett tag sedan nu. Gratismat
för studenter på tisdagar. Synd att chilicon carnen var frusen i mitten. Men
gratis är gott. Även nattklubb. En kvart innan stängningsdags kommer
Frankenstein ut ur sin krypta i taket på en bår. Han reser sig upp, skrattar
en sväng så att det ekar och åker sedan tillbaka in i den grå plastgrottan -
en skräckartad vidareutveckling av "sista-beställningen-i-baren-klockan".


Många besök har gjorts på den här biografen (studentrabatt såklart) -
mysig, gammaldags och en teaterliknande inredning. Någon som känner
igen den första filmen - "Let the right one in"? Visst är det svenskt. "Låt den
rätte komma in" - svensk vampyrfilm regerar i Skottland.


Forest café - ett volontärcafé med liveuppträdanden, böcker till utlåning
för gästerna och utställare av lokalproducerad konst och caféet är även...


...en frisörsalong. För £10 får du en hårklippning och en vodkashot.
Frisörerna shottar inte. Dom är professionella. Tror shotten är till för att
släta över bristande kompetens eller lugna ner nervösa kunder, men jag
kan ha fel. Funderar på att testa konceptet innan hemfärd på måndag.


Greyfriars Bobby. Att skottarna älskar djur är ingen hemlighet. Denna
byracka har till och med blivit en symbol för skotsk trohet och heder. Enligt
sägen vakade Bobby 14 år vid sin avlidna husses grav och avvek endast
från sin plats vid hundliga behov. Filamtiseringar och litterära verk har
producerats med denna krabat i huvudrollen. Han är en terrierns svar på
William Wallace, trognare sitt rike än Robert the Bruce - älskad av alla.
Vilket hundliv.


Jag och Gabi dansar i neon. Färgsprakande tema på Opal Lounge en
måndagkväll. Nej jag halkade inte med rogueborsten på kinden. Någon
kreativ människa beslöt sig spontant för att skapa konst(?) i mitt ansikte 
med en röd neonpenna. Även klänningen lyste röd och grön i gatlampornas
sken på min nattpromenad hemåt.
 

Javisst är det så.

Gårdagens skotte: På väg hem från Merchiston campus tappar jag andan av en oväntad dunk i ryggen. En vänlig själ som vill lätta upp en tentastinn tillvaro med en kärvänlig hälsning? Inte riktigt. Istället känner jag hur kroppen blir kall och vattenrännilar börjar sippra ner längs med min ryggtavla. På backen nedanför mig ligger det röda gummirester.

Jag vänder mig ilsket om och ser en mjukisklädd pojke, kanske ett par år yngre än mig själv, skrattande springa in i hyreshuset bredvid. Genomvåt och arg känner jag för att plocka upp det som återstår av vattenballongen, springa efter honom och köra upp resterna där en färdigladdad vattenballong aldrig skulle kunna få plats. Jag funderar några sekunder. Till slut beslutar jag mig ändå för att gå vidare. Det var ju roligt för honom att han tyckte det var så kul att han lyckades göra om min rygg till en insjö. Han måste ha ett väldigt tråkigt liv om det krävs en gummiboll fylld med vatten i en främlings rygg för att han ska kunna se glädje i vardagen. Kanske var det tur för honom att han inte missade. Jag behöver inte hämnas - mitt liv är roligare än så. Sådana här fadäser rinner av mig. Bokstavligt.

Dagens skotte: När jag idag vandrar hemåt från campus lyser all form av vatten med sin frånvaro. Solen är framme och jag och eldklotet strålar ikapp. Sista tentan är gjord. Efter att under förmiddagen ha skrivit tre essäer om nationellt identitetsskapande, passiva/aktiva konsumeringseffekter av markandens 'falska behov' samt hur onlineidentiteters reflexiva personligheter kan verka för ambivalent exponering (ja jag blir förvirrad själv när jag försöker reda ut mina argument) - så är jag klar. Min utbildning är färdig. Mitt brännmärke efter blyertspennan i pekfingret får verka som minne från den sista tentan.

Jag är redo - både för vardagens vattenballonger i ryggen och livets solskenshistorier.

Idag är ingen vanlig dag, nej för det är "Victoria Day" i våran stad, hurra, hurra hurra.

För ett par veckor sedan kom jag en halvtimme för sent till föreläsningen. Bussen dök aldrig upp. Fundersam över denna nonchalans i lokaltrafiken, förklarade jag min sena ankomst för professor Wasson. Det fanns en förklaring även till utebliven busstrafik.

"What?! Holiday? Today?"

"Bank Holiday" - denna tradition lika älskad och efterlängtad som julafton firas årligen en måndag i april. Bankerna har stängt HELA dagen. Vi firar med söndagsschema i lokaltrafiken och tårta. Stor dag - särskilt under en stundande finanskris då människor kan må bra av att bankerna håller stängt och slipper påminna oss om höga räntor och svaga valutor i vårt samhälle. Ta en tårtbit istället.

Tog mig igenom regndis till nationalbiblioteket idag för att lämna tillbaka lite böcker. Stängt. På en måndag. Ryckte lite extra i dörrhandtaget innan en man förklarade för mig att dörren faktiskt var låst.

"Miss, it's closed. Today's Victoria Day you know."

No I did not know. Ännu en helgdag som vänder upp och ner på civilisationens organiserade tänk.

Denna dag är dedikerad åt Drottning Victorias minne och hennes fasta plats på tronen under 1800-talet. Dagen firas endast i Edinburgh (varför inte någon annanstans?) varje måndag innan den 24 maj. Den kallas även "May 2-4". "2-4" är slang för ett 24-pack öl. Vilken tur att helgdagarna tar fasta på grundprincipen till varför dom stadgades från början. Victoria ville säkert att vi alla ska ta en pint (eller två?) dagen till ära. Jag är bara glad att jag inte ska åka buss idag.

Skottarnas förkärlek till att göra helg av varenda tillgänglig vardag slutar aldrig att förvåna. Nu ska jag plugga inför sista tentan, trots att det är helgdag. Blir säkerligen en pint ikväll dock. Det är ju faktiskt helg.

Dagens skotte: Det grämer mig lite att jag missade "Robert Burns Day" i januari. Att få frossa haggis och samtidigt sjunga "Auld Sang Lang" hade varit både smakligt och underhållande. "Pancake Day" var en annan miss i min agenda. Förstår inte hur en dag som går ut på att man ska variera sig så mycket som möjligt med ingredienserna ägg, smör och socker kunde gå mig förbi. Det är tur att man är rebellisk och kan ta tag i saken på egen hand. Pannkakor och haggis ikväll kanske? Jag skapar mina egna helgdagar.

En albansk barbiedocka och hennes blåklädda dansare från Fantastiska Fyran intar scenen, med kvällens kanske sämsta schlagerbidrag. Redan här förstår jag att det är något stort på gång - en kväll i sarkasmens tecken. När jorden anropar rymden och brittiska kommentatorns respons är - "Do austronauts really have nothing better to do in space than opening phonelines?" - börjar jag på riktigt se fram emot den stundande röstgenomgången.

Inte var det schlagerbidragens kvalité(?) eller programledarnas själlösa skämt som gjorde min kväll. Det var Storbritanniens röst i BBC-etern - mr Graham Norton, schlagerkvällens kung efter Norges fiolspelande 8-åring(?) med ackompanjerande norska kosacker. Norrmannen förtjänade att vinna. Dock hejade jag på Estland. Och lyssnade på brittiska kommentatorn.

Rösterna räknas. Den ena TV-stinna människan efter den andra dyker upp i rutan och hyllar en "fantastisk" show. Bla bla. Norton är måttligt intresserad. Inte ens Storbritanniens egna svallande hyllningar får honom på fall. "...sorry what was that?...oh...I wasn't listening". Inte heller är han nöjd med hur britterna röstar. "Seven points to Germany? What were you thinking people?!"

"One of the oldest things in Athens. It's Alexis." Grekland anropas och en gråhårig stilig man, dubbelt så gammal som resten av presentatörerna, dyker upp i rutan. Nortons grekiska antikvitet följs av Ukrainas superklyfta. "Oh someone has made an effort tonight..."

"Is that pasta on her head?" Turkiets representant med suspekt frisyr av bandspagetti får sig en känga. Tagliatelle-kvinnan kan, som så många andra, heller inte sluta hylla schlagerfesten. Norton förundras. "Fantastic? Which show is she talking about?"

Polacken börjar sjunga innan han ska förtälja rösterna - "Let's not...we'll call you.". Mannen från Moldavien borde kanske ha övervägt sitt val av kläder - "He looks like someone who has just got out from prison."

Norton är inte helt överförtjust i Danmarks blonda yrväder. "Seriously Felix! This is Felix everyone. At dressing rehearsal I thought it was the technician. Oh three points to UK...I take it all back."

Om BBC behöver en side-kick till Graham Norton nästa år, är det bara att höra av sig.

Dagens skotte: Gång på gång måste Norton förklara för britterna att man inte kan rösta på sitt eget bidrag. Detta är något som tydligen upprepas varje år och som de stora telefonbolagen tjänar storkovan på. Hans varningar hjälper inte. Efter showen berättar Norton att åter igen har ändlöst mycket pengar slängts i den kommersiella schlagersjön, då britterna väljer att rösta på sig själva. Att folk aldrig lär sig.

Fred Astaire och Gene Kelly har fått konkurrens.

Regnet öser ner, håret slickas fast längs med huvudskalpen, paraplyet vänder sig ut och in av stormvinden och huden känner av vattnet som tränger igenom tyglagren längs med kroppen. Det enda som sitter på plats är det knallröda läppstiftet som inte hade kunnat rubbas en millimeter ens om jag hade råkat dansa in i busskuren med ansiktet före.

"I'm singing in the rain...just siiiinging in the raaaain...". Paraplyet får verka som motbalans till pliéerna längs med gatorna. Fötterna är sträckta vid vartenda skutt över torttoarkantens vattenpölar. Att lastbilar som kör förbi skvätter ner stövelskaften ger bara visuella effekter till dansen. Ett bygge längs med gatan får verka som rekvisita till piruetterna. "...I'm singing in the rain...". Vi möter människor på väg mot teatern. Dom ler mot oss. Livet är en musikalisk väderlek och vi dansar med i dess ösregn.

Dränkta av Moder Jords väderinitiativ anländer vi till Edinburgh Festival Theatre. "West Side Story" börjar om en halvtimme och jag och Eugenia kan inte bestämma oss för om vi ska värma upp med att sjunga "I feel pretty" i foajén eller köpa hemmagjord rocky road i cafeterian. Det blir en medelväg av båda alternativen.

Ridån går upp. Män i denimtights och brottarlinnen tar över scenen och porträtterar 60-talets gängmotsättningar i New York. Maria blir kär i Tony - Romeo och Julia dramat är igång. Jag är avundsjuk på Anitas benmuskler och undrar varför Maria envisas med att alltid kuta ryggen när hon sjunger solo.

Dom sjöng perfekt - lite för perfekt. Jag väntade på ett klimax som aldrig riktigt kom. Men det var en helt okej version, det kan ingen förneka. Även om vi efter föreställningen inte sjöng med samma frenesi som tidigare, så lyckades jag ändå dansa in i en sopcontainer på väg mot Chambers street.

Det är något speciellt med att se uppsättningar live. Människor som agerar, sjunger, dansar och sprider känslor. Blotta närvaron av en scen gör mig lycklig. Och då kan det kvitta huruvida framträdandet lever upp till förväntningarna eller inte.

Dagens skotte: När ridån går upp undrar jag varför en kvinna klädd i svart står kvar på scenens vänstersida. Första danskoreografin går igång och kvinnan envisas med att inte flytta på sig. Efter första repliken förstår jag. Aldrig tidigare har jag sett en musikal tolkas för hörselskadade. Med inlevelse berättar kvinnan hela berättelsen med händerna. Ibland har jag svårt att koncentrera mig på scenen, då jag imponeras av hur henns överkropp agerar både kärlekskval och mänsklig brutalitet. Fascinerande - särskilt sättet hur hon sjunger med armrörelserna. Inga falska toner där inte.

När jag och Jill sitter på bussen på väg upp mot Loch Ness slår det oss vilken den egentliga anledningen är till att vi gör resan. Det är inte en vag förhoppning om att få se odjuret - vilket vi visserligen gjorde på strandkanten. Det är cirka fem meter långt, lila och kuperat likt en kamel utan ben.

Den riktiga anledningen till att vi inte kunde sitta still i bussätena av upphetsning var enkel. Vi ville återfå en lättare nostalgitripp tillbaka till Nya Zealand - timlånga bussturer på andra sidan ekvatorn med backpackingryggsäckarna i bagaget och matkassen med bröd och nutella uppe på hatthyllan. Oändliga samtal om allt och ingenting medan resten av bussen (förhoppningsvis) slumrade till ljudet av vår melodiska svenska. Busschaufförer med gröt i öronen som utbrister - "You girls talk...A LOT!". Nostalgi var ordet. Vi ville uppleva det. Och vi fick uppleva det - om än i en förkortad version. Det var en fantastisk känsla.

Den här gången blåste inte kilten upp på guiden, men det hade kanske varit att önska då den monotona rösten i högtalaren vaggade en hel busslast till sömns vid tretiden. Om Hamish var underhållande nog att lyssna på i tre dagar uppe i Högländerna, så spelade lördagens guide inte i samma liga. En köksfläkt har fler dimensioner ljudmässigt än vår guide, vars förinspelade(?) stavelser malde på om vikten av fartkamerors beskaffenhet. Det är tur att jag och Jill kan konsten att underhålla oss själva. I så gott sällskap blev det en mycket lyckad resa. När Jill fick ta kort på en livs levande säckpipespelare i kilt utanför City Council sista kvällen, var resan gjord.

Tack för att du kom Jill - det var otroligt kul att ha dig här!

Dagens skotte: Efter ideliga turer har jag lärt mig utbudet utantill i turistshopparna. Oberoende om du vandrar längs med Royal Mile i Edinburgh eller i en turistaffär flera mil norrut vid Loch Ness strandkant, så kan du vara säker på att få se en skivutgåva med säckpipeduon "Red Hot Chilipipes" jämte hyllan med tartanmönstrade baskrar för alla huvudstorlekar (utom min egen). En blåvitfärgad Mel Gibson är självständighetskämpen som syns på varenda almanacka och haggis är tydligen en rosa boll med ögon och päls som säger "mmmm" när man trycker på den. Det verkar gå hem. Kassaköerna är ständigt befolkade med människor som försöker bestämma vad som ter sig mest smickrande på kroppshyddan - en röd eller en grön handdukskilt i frotté.

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Från måndag till lördag levde jag i en disträ dimma av nervositet. När människor frågade hur jag mådde, följdes mitt standardsvar - "bra, bara nervös och exalterad inför premiären" - med ett omotiverat skrattanfall som till och från inte ville ge sig. Jag kunde komma på mig själv med att stå i duschen om morgnarna och stirrandes in i kakelväggen rabbla repliker om cocktails och ambivalenta restauranggäster, innan rinnande schampo i ögonen åter drog mig tillbaka till verkligheten. Just det, tvätta håret var det.

Övriga projekt har fått lida under veckans gång, eftersom min koncentration helt har legat fokuserad på om jag ska säga "Sweetcorn?" före "Another round of garlic mushroom?". Hittar jag en man iklädd peruk före jag ser en kund kasta upp sin seafood pasta? Skulle jag beställa martini som otrogen medelålders affärsman innan jag upptäckte en maska i strumpbyxorna som nybliven alkoholmyndig?

Det är becksvart på scenen. Jag ser svarta silhuetter av en publik i tystnad. En man hostar. En papperspåse prasslar till. Allt är stilla. Jag hör våra fotsteg mot scengolvet. Vi tar plats längst fram - fyra karaktärer på ett led. Ljuset tänds. Jag får en spotlight i ögat. Till höger om mig hör jag Adele säga första repliken. Dramat har börjat.

Femtio intensiva minuter följer. Responsen från publiken är fantastisk. De skrattar på precis de ställen som de ska skratta på. Likaså är de tysta på de mer dramatiska ställena. Känslan av att agera något inövat för att få ut en viss respons är mycket märklig. Det är Pavlovs hundar fast i teatertappning.

Och det går bra. Sjukt bra. Fantastiskt bra. Otroligt! Herregud, vi sätter hela pjäsen från början till slut för första gången. Tidigare under repetitionerna har det alltid varit något strul - en replik som råkar falla bort eller ett scenbyte som infaller fel. Men den här gången flyter allt på. De repliker som tidigare har spökat i bakhuvudet ("We're gonna have an epic night!"), kommer fram helt naturligt och jag njuter av de stunder då jag får sänka rösten till ett basläge och släppa ut min maskulina sida.

Plötsligt är det över. Vi bugar, tackar för applåderna och lämnar scenen, för att likt fyra vattenspridare stänka ner vår stage crew med adrenalin bakom ridågardinen. Heather, vår regissör, springer leende emot oss med tårar i ögonen och på hennes kindben syns fåror skapade av rinnande rouge. Jag är helt slutkörd, hes och varenda molekyl i min kroppshydda skakar. Samtidigt är jag exalterad, överlycklig och märkbart levande.

Man ska göra något varje dag som skrämmer en - en livsdevis som är värd att följa. Lördagens rädsla var tillräckligt skrämmande för att täcka in resterande dagar av det här året. Att skydiva från 4000 meters höjd är ingenting jämfört med att få agera på en scen inför en fullsatt teater. Att falla handlöst i 45 sekunder innan fallskärmen vecklas ut, kan jämföras med känslan av att under samma tidsperiod stå ensam längst fram på en scen i en egen spotlight och hålla en känslosam monolog om dina innersta spöken.

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Tror fortfarande att jag rider på någon form av adrenalinvåg. Eller så är det de sex koppar kaffe jag har satt i mig idag som börjar verka (klockan är nu 17.00).

Dagens skotte: Sune, Louise, Sarah, Gabi och Ania satt i publiken. Sarah hade tydligen blivit livrädd efter min utskällning av Adele halvvägs in i pjäsen - "I didn't know you could scream like that!" - och har förklarat att hon hädanefter ska undvika potentiella bråk i lägenheten. Den maskulina accenten var uppskattad, likaså mitt "manliga" sätt att rätta till byxorna i skrevet innan jag beställer en lager.

Jag kommer sakna mina karaktärer. Min bitchiga servitris Mel spelar i en egen liga språkmässigt och har utvecklat mitt engelska ordförråd till en ny (lägre) nivå. Jag älskar min testosteronstinna tonårshingst i baren, fyllebulten som inte har fått sin soppa serverad och mrs Trendy som tycker menyer formade som cocktailshakers är höjden av innovativ design.

Det var över så snabbt. Jag är lättad. Innan ridån går upp går man och undrar varför man utsätter sig för prövningar som får en att må illa av nervositet. Efteråt vill man inget hellre än att få göra om det igen.

Så har det i veckan varit dags för vistelsens andra Sverigebesök. Den här gången var det mor, far och bror som tittade förbi. Mycket trevligt! Vi drog snabbt iväg till Högländerna. Naturen och vyerna orsakar fortfarande stockningar i mina andningsrör när minnesbilderna spelas upp innanför näthinnan. Känslan av att få stå på ett 400 meter högt stup och bevittna ett häpnadsväckande landskap som sträcker ut sig i en evighet under en klarblå himmel är obeskrivbar. Man känner sig så levande. Allt är så vackert.

Hamish var vår guide - en man i sina bästa år (60?), dressed to kill i kilt och bergskängor och med anekdoter om varenda bergstopp på lager i bakhuvudet. Det gick undan i kurvorna. Ju snävare och skarpare svängar, desto mer tryck på gaspedalen. Under ett par sekunders stopp vid Glen Ferry, blåste vinden till och skapade undertryck bakom kilten. Vi gick uppför en sluttning och jag som bara var någon meter bakom vår guide, fick på första parkett bli vittne till den praktiska (nakna) sanningen om kiltens hemliga gömma. I alla fall baksidan. I chock såg jag kjoltyget flyga upp och den blekaste bakdelen i mannaminne trädde fram i vad som tycktes vara en evighet. Hamish ursäktade sig och högröd i ansiktet lade han kvickt kilten till rätta. Det är tur att jag har många andra trevligare minnesbilder av resan i huvudet som kan släta över intrycket av Hamish nakna bakdel.

Vår slutdestination Skye var fantastiskt vackert. Omgivningen runt om Loch Ness var som svensk granskog, fast mer extremt och turistbetonat. Odjuret hade satt sin prägel på samhället. Båtturer, mjukisodjur och diverse köksattiraljer med monstrets nuna, syntes i var och varannan affär. Dock var själva odjuret mer anonymt. Det låg säkerligen och lurade ute i det mörka vattnet och hånskrattade åt alla oss turister som med kamerorna ville föreviga ögonblicket av att ha besökt världens mest berömda monster.

Idag åkte dom hem till Sverige. Ett tredje Sverigebesök är snart på tur. Jill kommer hit den 7 maj. Välkommen hit!

Dagens skotte: Det är inte så konstigt att odjuret inte syntes till på vår resa, eftersom det tydligen har tagit sin tillflykt till badrumsspegeln här på Buccleuch street. Jo det är sant. Jag såg det förut. För bara fem minuter sedan. I badrumsspegeln. Det stirrade tillbaka på mig, glodde frenetiskt på mitt ansikte och bevittnade mina anletsdrag som på grund av sömnbrist hade förvridits åt ett mindre angenämlikt håll. Ska power nappa en sväng och sedan se om odjuret är kvar i spegeln. Vi får se. Om inte så kanske jag kan bygga upp en egen turistindustri i badrummet. Med tanke på kalabaliken runt sjön, så verkar det vara en väldigt gynnsam affärsstrategi.

"Vi är vid monumentet och sitter mittemot HM"

Att ta sig från ena sidan Princess street till den andra är ett dagsprojekt som kräver pigga fötter. Monumenten löser av varandra mittemot affärerna och HM finns i flera upplagor. Till slut hittade jag äntligen mina efterlängtade svenska besökare i skuggan av en stenversion av Sir Walter Scott. Mitt på övergångsstället blev det en kär återförening som övergick i hetsgång när vi upptäckte att gubben slagit över till röd.

Igår åkte dom hem efter att ha varit här i en vecka - mina underbara besökare, Systrarna Tisseltassel. Vi har lekt flitiga turister - bestigit Arthur's seat, vandrat runt Edinburgh, shoppat, ätit skottskt (på både gott och ont), bjudit vänner på svensk påskmat, varit på skottsk dansfest Celdih (mycket uppskattat!), gått evolutionsbanan på "Dynamic Earth" (gratisbiljetter från Sarah), druckit pints och dansat av oss, ätit ännu mer och skrattat hysteriskt åt egenproducerade filmer som har åtföljt veckans äventyr. Tack Vickan och Katta för att ni kom hit - det har varit fantastiskt roligt att ha er här!

Vårtecken: Gårdagen spenderades i The Gardens i rykande färskt solsken. Jag delade filt med Sune och Martin, en portabel LPspelare, vinylskivor med Edith Piaff och The Smiths, samt lite rester av diverse halvfabrikat i påsar. Det är påsklov. Njut.

Dagens skotte (som visade sig vara polack): På celidihn blev jag uppbjuden flertalet gånger av den enda (till utseendet) genuina skotten som tydligen var från Polen - en högrest man i kilt och skjorta, läderskor o knätofsar, långt mörkt hår och spetsigt skägg. Han förklarade på polskskottska(?) finesserna med framåtskjutande axlar och bastanta armar, samtidigt som han varvade våra turer runt rummet med att dansa höglandsbalett i mellanriffen. Väldigt underhållande. Var dock rätt orolig att jag skulle stuka foten igen när han drog ut mig på ett tomt dansgolv och likt en trimmad elvisp for vi runt parkettgolvet i stegrande fart. Efteråt tackade han för danserna, torkade svetten ur ansiktet med medhavd handduk och gick hem. Fast först fick Vickan ta ett kort på uppenbarelsen.

"Buenas días, bday girl! Have a nice day shopping and feel, more than ever, ALIVE. Feliz cumpleaños! Mr Campbell"

Lappen låg på trägolvet i sovrummet, precis innanför dörrspringan. Jag hittade den när jag vaknade igår morse. Väldigt imponerande att vår husmus mr Campbell även behärskar spanska. Att han dessutom tar sig tid från att gnaga sönder mjölpåsarna i köket för att gratulera en rumskamrat, är en väldigt fin gest.

Vid tolvslaget natten innan hör jag Sarahs rosa ukulele gå igång och sången börjar klinga i takt(?) med strängarnas anspänningar:

"Ha...happy...happy birth...happy birthday...to you...ha...happy..."

Bara för att man äger en ukulele behöver detta inte betyda att man behärskar instrumentet till fullo. Hennes ansträngningar var dock väldigt uppskattade av ett nyblivet födelsedagsbarn. När hennes blå melodica kom fram och "Happy Birthday" blåstes fram genom keyboardbrädan, kände jag födelsedagsruset bli påtagligt. Jag älskar födelsedagar.

Det är något speciellt med att fylla år. Man vaknar på morgonen och slås av känslan att atmosfären är annorlunda. Den vibrerar på ett nytt sätt. Jag tror det är året man har åldrats som tränger in i kroppen och att denna process tar cirka 24 timmar att genomföra. Rynkorna börjar framträda runt mina ögon i form av linjer som djupnar och drar sig uppåt när jag skrattar. Jag gillar dom. Det ska synas runt ögonen när man ler.

Shopping under dagen med Louise och italiensk mat på "Bella Italia". Shake n' bake (fake?) strawberry cake tillagades på eftermiddagen. Jag bakade och lämnade brända sockerkakskanter, överbliven custard och grädde med icing sugar till Sarah, som gladeligen satte i sig resterna. Årets första jordgubbar fick pryda tårtan som andades svensk sommar.

"Excuse me, have you been drinking?"

Ursäkta mig, såg jag full ut när jag kom fram till isrinken? Senare på kvällen inne i Murryfield Ice Stadion, taggade ett glatt gäng för Disco Ice Skating. Ingen kunde åka, men detta verkade ingen beröras nämnvärt av. Tvärtom. Alla var överens - ju mindre talang, desto mer underhållande. Vakten tvingade alla som gick in att blåsa i ett alkoholtest innan vi fick inta isrinken. Seriöst.

Väl inne på isen bland neonljus och discobeats, insåg jag varför jag inte i en tidigare ålder satsade på en karriär inom konståkning utan nöjde mig med att endast betrakta konsten på TV. Jag var troligtvis en sämre skridskoåkare igår, än vad jag var när jag lekte bandy på skolgympan bland dom som var för värdelösa för att få spela med hockeyproffsen i klassen. Har vaga minnen av att i alla fall högerfoten kan åka någorlunda, men detta kan vara något jag har skapat mentalt på egen hand.

Jag drattade omkull ett antal gånger. Hade även problem de stunder som jag stod stilla vid kanten, då jag fick väja för sjuåringarna som drog sig framåt längs med sargen. Min bästa prestation på isen var armrörelserna till YMCA.

"Very popular among students!"

Om termen studenter syftar till lågstadielever, så kanske reklamen ändå har en poäng. Av en packad isrink höjde vårt gäng medelåldern från 10 till 12.

Insmugglad tårta i pausen och ett tjugotal hungrande barnögon som glodde på oss i cafeterian. Vi flydde ungarna senare under kvällen och tillbringade natten med vad George street och Hannover street hade att erbjuda bland barer och nattklubbar.

Hade en väldigt rolig/underhållande/skrattande/härlig dag och är väldigt tacksam för alla presenter och gratulationer!

Dagens presentranson var som följer: En rosa T-shirt med egengjort tryck över bröstet som skrek ut "DRAMA QUEEN", en vacker tavla av The Gardens vid Edinburgh castle, armband, tulpaner, en bok av Sunes favoritförfattare och några väl utförda mojitos.

"a big birthday shout-out! Especially FOR YOU!"

Det tog inte lång tid att klura ut vad den hälsningen på kortet syftade till.

Dagens skotte: Eftersom vi var dom enda i isrinken som hade passerat de övre tonåren, var det troligast att vakten ville att bara vi skulle blåsa i alkoholtesterna. Trodde vi i alla fall. Frågvis som jag är så förhörde jag mig om proceduren.

"You wouldn't let a 7-year old blow in it, would you?"

"Oh yes miss, everyone has to make the test before they enter."

När sjuåringar måste göra alkoholtester för att få åka skridskor, då har det gått för långt.

Jag har lite språkproblem med pjäsens manus. Orden kommer inte alltid ut som jag vill att dom ska. 

Min regissör kämpar febrilt med att försöka lära mig uttala "Vicky" på ett manligt vis, utan att det låter som att jag försöker improvisera fram en sluddrande fyllebult från östra London. I förrgår slutade det med att hon låg och rullade i skrattkramper på golvet, när min accent accelererade till att låta som Bianca från klassiska TV-såpan "East Enders", när hon gormar "Riiiickeeyy!" så fort hon kommer på honom med att vara otrogen. Jag jobbar på mitt uttal.

Ibland är dialogerna så rappa att jag skapar mina egna ord och meningsbyggnader i ansträngningarna att hålla mig kvar i scenen. När jag efter ideliga kamper med att hålla tungan rätt i mun tittar upp från mitt manus, möts jag av fyra par frågvisa fiskögon. Ögonen undrar vad i helskotta det är jag försöker få fram. Jag vet det knappt själv. Bara att ta om det från början.

Totalt så lämnar vi inte scenen på 45 minuter utan är i en ständig dialog med varandra, samtidigt som vi växlar våra roller. Att byta karaktär mellan att vara cynisk servitris, "larger-than-life" affärsman, nybliven alkoholmyndig, propert butiksbiträde, blåst/arg/skrikande restauranggäst och egocentrisk mansslampa, är en utmaning som kräver sina övningar och förberedelser innan. När man dessutom ska göra det flera gånger om, är man efter tre timmars repeterande i ett närmare schizofrent tillstånd.

Den 2 maj är det upp till bevis. Premiär! Tidsoptimistiskt måste jag säga. Men vi jobbar på - nöter manus och agerar på scenen, svär och skriker, skrattar och gråter (nästan), sliter sönder manus och river möbler (bokstavligt). Regissören tar ofta med mutor i form av brownies och banankaka, varav fortsatt utveckling av karaktärerna belönas med godsaker efteråt. Hennes grepp fungerar mycket bra. Teaterambitionerna utvecklas i repetitionernas jakt på den perfekta karaktären/chokladkakan. Illa att man är så lättköpt. Särskilt med sötsaker. Om hon skulle lova mig en "seven-layer-decadence-chocolate-cake" (ja den finns på riktigt) efter premiären, ska jag bjuda henne på en show hon bara kunnat drömma om de nätter som hon har legat sömnlös och svurit över sitt svenska tillskotts språkbrister.

Dagens skotte: Det är inte bara jag som är schizofren i den här staden. Vädret är inte nådigt i sitt sätt att växla karaktär. Förutom våra skådespelarkamper inomhus är vi rädda för att byggnaden vi övar i ska rasa över oss i stormovädret som ofta råder om kvällarna. Det bankas i taket, slungas mot väggarna och viner vind genom fönsterkarmarna. När man efteråt försöker ta sig hemåt igen, sätter man resterande krafter till att försöka hålla sig kvar på trottoaren. Ett steg framåt blir två älgkliv bakåt. Precis som med repetitionernas språkmissar, så är det bara att gardera sig. Bit ihop, plocka ut frisyren ur munnen och fortsätt gå. Banankakemutan i det här fallet är en längtan efter att nå nästa tvärgata där det troligtvis är medvind. I alla fall i ett par kvarter. När man senare utmattad krälar sig hemåt de resterande hundra metrarna, kan man njuta av synen av blomknoppar i the Meadows och påminnas om att när man vaknar igen imorgon bitti är det troligtvis shortsväder.

Snart kommer musmördaren från hyresbolaget hit för att utrota mr Campbell. Klockan 3 imorse såg jag mr Campbell Jr bakom Sarahs madrass. Den lille jäveln var snabb och rusade (flög?) mot mig varav jag gallskrikande sprang/hoppade/linkade ut i vardagsrummet (med stukad fot) och lekte krigsdans på brädgolvet. Är säker på att han vidrörde min vänstra stortå i farten, men har inga konkreta bevis.

Foten mådde sådär efter chocken, men nu är den bra igen (sett till dess rådande tillstånd). Sarah har sovit sammanlagt en halvtimme de senaste två nätterna på grund av muskrafsande i väggen. I förrgår natt släpade hon och Eugenia ut hennes IKEA kasse med skor i trapphuset och började maniskt kasta ut attiraljerna eftersom de trodde mushelvetet var där nere någonstans. Själv vaknade jag strax efter klockan 4 på morgonen av att disklasset i köket välter i golvet.

"Ooops!"

En skärrad röst hörs utifrån min dörr. Betty har kommit hem. Sekunderna går. Krasch! Igen.

"Oooops!"

"Gaaaah!"

Sarah har råkat på mr Campbell igen. Han var visst inte i skosäcken. Jag tar ett par alvedon, blundar och försöker koppla bort en ömmande fot och hysteriska rumskamrater. Det går sådär. Betty ska laga paj.

Thomas får inte längre köpa toapapper till lägenheten. Detta på grund av att han envisas med att köpa den finare sorten som är dränkt i en doft av citrus/kemikalier och har inbyggda aloe vera kanaler i pappersfibrerna. Detta pengaödslande ruinerar inte bara vår gemensamma lägenhetskassa, utan framkallar även eksem på fingrarna eftersom mina händer har kontaktallergi mot parfym. Ibland är grabben tystare än musen som sprider skräck. Första dagen som jag haltade fram på min svullna fot, tittade han på mig utan att säga någonting. Först igår frågade han om allt stod rätt till. Nej Thomas, allt står inte rätt till.

Idag satte jag mig på fel buss när jag skulle åka hem från skolan och hamnade i Greenbank. Fick vänta i tjugo minuter på ändhållplatsen tills busschauffören äntligen släppte på handbromsen och började köra mig tillbaka. Fick ett meddelande medan jag väntade. Det var från Louise. Hon hade fått en innebandyboll i huvudet och en bula lika stor som Venus. Hon verkade glad ändå. Vi satt där med våra defekta kroppsdelar och spred glädje via ord. Det är officiellt skadornas vecka just nu - tur att man kan glädjas åt de kroppsdelar som fortfarande är intakta.

Dagens skotte: Att strosa runt i mataffären är underhållning på hög nivå. På laxkonserverna går att utläsa "WARNING: CONTAINS FISH!". Oj då. Etiketterna på nötpåsarna i snackshörnan skriker ut "WARNING: CONATINS NUTS!". Vilken tur att jag blev varnad. Bara att lägga tillbaka produkterna. Men havregrynen då? "WARNING: CONTAINS OATS!" Jisses. För övrigt så innehåller de flesta förpackningarna en ruta, även kallad "Allergy advice", som citerad lyder:

Recipe: No nuts.

Ingredients: Cannot guarantee nut free.

Factory: No nuts.

Kan någon vara så vänlig och reda ut nötfrågan tack? Det känns lite väl diffust.

"I feel so alive!"

Ord som uttalades/skreks i flera omgångar under gårdagen. Vi besteg Arthur's seat - en inca led i lightversion, som även verkar som ett riktmärke för Edinburgh.

Väl uppe på bergstoppen slog vi läger med våra medhavda smörgåsar och chokladpraliner. Därefter letade vi upp en ängsbeklädd grässluttning där vi hjulade och stod på händer. Eugenia sjöng "I feel pretty" till kullerbyttorna, danskarna tog siesta och jag försökte hitta balansen i mitt huvudstående. En fantastisk dag som avslutades med att jag vrickade foten väl tillbaka på plan landsväg.

Trodde först foten var okej, men när jag och Louise några timmar senare slog oss ner med våra pints på "Black Bull", kände jag hur smärtan stegrades. Resultatet blev en taxifärd hem, varav Louise, alias "Thunderwoman", bar mig på ryggen uppför alla trapporna till tredje våningen och in i lägenheten. Hur människan orkade har jag ingen aning om. Jag höll andan och var gruvligt nervös hela färden. Väl inne i lägenheten slog jag mig ner i soffan med Sarah och Eugenia och med högerfoten i högläge, omgiven av frysta broccolibuketter och gröna ärtor, tittade vi på Pinocchio tills John Blund kom på besök.

Är evigt tacksam Louise och hennes killerlegs varvat med dansk jävlaranamma. Kombinationen bar mig hela vägen upp.

Följande bilder är från Arthur's seat. "I feel so alive!" - trots en ömmande och svullen fot. Det går över.





Högsta toppen på Arthur's seat. Jag och Eugenia visar vägen.

 

"I feel so alive!" Nästan uppe på toppen.



Picnic i bergssluttningen.



Siesta i solen.



Blåsigt uppe på toppen.



Superman returns - jag kan flyga, jag är inte rädd.



Fantastisk utsikt del 1



Fantastisk utsikt del 2

Dagens skotte: Jag spenderar en hel dag med att bestiga berg och stå på händer. Högklackade skor använder jag var och varannan dag i den här staden och jag är för det mesta på förflyttande fot - ständigt powerwalkande mot nya mål. Man kan inte annat än häpnas över ironin i att jag i mitt leverne lyckas vricka foten i lunkande takt på landsväg, iklädd gympaskor med stötdämpare. Ska hädanefter alltid klä mig i mastodontklackar och bege mig ut där terrängen är som vildast. På så sätt kanske jag kan lyckas tygla min ironiska karma.

"Sorry guys, but what's our presentation about?"

Att få höra en sådan kommentar en timme innan en massiv gruppresentation, lindrar inte magsåret som ligger och pyser och är på väg att explodera på grund av övriga gruppmedlemmars vara eller icke vara i vårt arbete.

Jag och en tjej som påminner om Lisbeth Salander med lila hår, drog hela lasset. Tillsammans stod vi i princip för allt bakomliggande arbete. Den tredje tjejen förklarade med sopsäckar under ögonen att hon inte hade kunnat sova en blund natten innan, eftersom hon alltid blir extremt nervös så fort hon måste säga något intelligent inför människor. Hon har varit frånvarande på de flesta gruppmötena, precis som den fjärde tjejen som med bestämda steg tar med sig sminkväskan och hårsprayen in i badrummet och överger våra förberedelser halvtimmen innan presentationen ska börja. Doften av freon när hon åter igen dyker upp är så stark att mina ögon börjar tåras.

Samma tjej frågar skrattande vad vi ska prata om och har överlag ingen aning om vad vi har gjort under de senaste veckorna. I mitt inre ser jag hur jag i ursinne kastar ut hennes sminkväska genom fönstret. Dock lyckas jag behärska mig. Jag ger necessären onda ögat istället och förklarar sakligt att vår undersökning är baserad på att vi har gjort en "Critical Discourse Analysis". Hon får i uppgift att presentera oss och jag ger henne ett papper att läsa innantill från.

"Okey, I can do that...So, we have done a CDA...hey guys, what's a CDA?"

Ungefär här hugger det till i magen och jag förstår att det är mitt magsår som brister.

Nu är det över. Äntligen. Det gick bra och det märktes vilka som hade gjort researchen. Skönt. Jag kan försöka börja återhämta min kropp igen.

Efter presentationen infann sig en underbar känsla av frihet och lycka. Det är vår och runt vårat hus doftar det solvarmt gräs och i parken jonglerar människor med käglor och går på lina mellan träden. Jag blir lycklig av att se cafépersonalen på Snax café utöva qi gong på lunchrasten och jag blir skadeglad när jag upptäcker att det finns människor som är blekare än vad jag är. Det luktar sol och jag kisar för att det är så ljust ute. Jag ryser av välbehag och bryr mig inte om att bakom doften av gräs lurar den antågande allergichocken. När vi bowlade igår kväll gjorde jag fyra strikes och lyckades halka omkull till banan bredvid när jag försökte mig på en "benet-bakom-och-skruv-i-handleden-manöver". Det är vår och jag är lycklig.

Dagens skotte: Jag har mött min överman i hypokondri. Sarah var på hälsokurs med jobbet i början av veckan. När människan kommer hem börjar hon maniskt desinfektera varenda dörrhandtag i lägenheten, eftersom hon precis har lärt sig att det är där bakteriehjordarna hägrar. Hon förklarar att vi alla har vadat i musurin upp till knäna under de senaste veckorna, eftersom möss är inkontinenta och "spiller" så fort de rör sig från punkt A till B. Vår basföda konserverad tonfisk är det värsta man kan äta ur hälsosynpunkt och släng för Guds skull hela osten om du hittar mögel, annars kan det sluta illa. Det var lite väl turbulent där ett tag, men när chocken över vårt ohälsosamma leverne nu har lagt sig en aning, så är hon nästan tillbaka till sitt vanliga jag. Dock har hon helt övergett tonfisken. Själv är jag hobbyhypokondriker när det gäller mig själv, men vad gäller den omgivande miljön så är det lugnare. Lite skit i hörnen har ingen dött av. Tydligen inte floder av muspiss på golven heller.

Föresten så har vår mus som sprider ofog i lägenheten fått ett namn - mr Campbell - och han har även fått en egen namnskylt på ytterdörren. Husdjursvarning.