somewhat scottish

Det finns ingen logik i gatusystemet här, bara tvärgator som löper amok i hjärnan och orsakar trafikstockning bland signalsubstanserna. En gata är en gata är en gata. Men det behöver för den sakens skull inte nödvändigtvis vara samma gata.

En gata övergår i de flesta fallen till att bli en annan gata (om så bara för ett par kvarter) för att sedan upplösas i flera gator, som senare går ihop till att bilda en ny gata. Ständigt dessa gator. Nicholson street blir efter en tio minuters promenad South Clerk Street, trots att den redan innan dess har hunnit heta South Bridge i tre kvarter (och då ligger den inte ens på en bro). Huvudbryderier är genomgående för Edinburghs stadskärna.

Jag undrar hur den här förvirrade stadskärnan av gatunamn byggdes upp. Troligtvis skedde det för ett par sekel sedan, då flertalet människor ansåg sig berättigade till minst ett kvarter på stadskartan, kosta vad det kosta ville - schysst spel eller inte.

Mr Cambridge och mr Grindlay fick på grund av grannliga dispyter angående gemene mans morgonrutiner, dela på svängen vid Traverse theatre. Jeffrey försökte sätta dit Mary för olaga boskapsinnehav. När hon i sin tur kom på honom med att sälja hönsägg svart om torglördan, beslöt de båda diplomatiskt att ta varsin del av gatan som övergår till Pleasence. Att David, Simon och Howden fick ett kvarter var tyder på svag karaktär av mr Richmond, eftersom han även gav Roxburgh ett par kvarter norröver. Cambridge street, Grindley street, Jeffrey street, Mary's street, David street, Simon square, Howden street, Richmond place och Roxburgh. Sett till gatustrukturen hade endast tre av dessa namn räckt mer än väl. Dessa gator är endast ett fåtal gruskorn i Edinburghs asfalterade gatusystem. Då har jag inte ens berört de gator som har dubbla uppsättningar av namn, men jag vill inte röra om i den inre asfaltblandaren mer än nödvändigt. Precis som vid de skotska rödljusen så är det bara att gå - gå tills man tror att man är rätt. Till slut ser man ändå kohalvorna i mässing i Cowgate och då vet man att man är tillbaka på ruta ett.

Dagens skotte: Överallt ser man dem om morgnarna - de små liven i vinröda kavajer, knästrumpor och pressade shorts, alternativt rutigt kjoltyg. Skjortorna är slätstrukna, slipsarna är prydligt knutna och knästrumporna är i de flesta fallen helt fria från veck. På eftermiddagarna står de återigen vid busshållplatserna. Vid den här tidpunkten är slipsarna lösgjorda och pendlar nonchalant ner över bröstkorgarna. Kavajerna är hafsigt felknäppta och jag undrar om inte var och varannan knästrumpa har halkat ner i alla fall ett par centimeter. Edinburghs musikkår som har haft lunchkonsert? Inte då. Däremot skotska skolbarn i varierade åldrar vars vardag inkluderar propra skoluniformer.

Jag vet inte om jag är för eller emot uniformerna - det finns både för- och nackdelar med att bära dom. Är dock väldigt nöjd med att jag i min barndom fick tillåtelse att bära sjömanskostym, prickiga tajts med tillhörande sockiplast samt min lila Mimmi Pigg tröja till skolan. I dagsläget skulle jag kanske inte bära vare sig sjömanskostymen eller Mimmi Pigg tröjan offentligt. Möjligtvis sockiplasten, eftersom mina fötter har en benägenhet att halka på offentliga golv. Tightsen övergav jag aldrig. Karaktären byggs redan i ett tidigt stadium.