somewhat scottish

Jag och min kamera - ett partnerskap som började storslaget men som nu är i starkt behov av terapi. Vi skyller på varandra - jag ger den inte tillräckligt mycket uppmärksamhet i otekniska stunder, men det skulle inte skada om den någon gång ville samarbeta med mig. Några gånger har det sagt "klick" så nedanför följer ett litet bildspel från Edinburgh - lite egna bilder blandade med andras (givetvis med fotografernas tillåtelse). Bilderna från teaterpjäsen är tagna av David Monteith-Hodge och ligger nu (med flera andra) på facebook. Lite blandad kompott från de sista veckorna - några av favoritplatserna, ögonblick, vänner och skottska egenheter. Hemresan nalkas snart. På måndag tar jag svensk mark.

Gabi och jag på hal is - tur att man kan göra konster med överkroppen,
när underkroppen inte känns tillräckligt stabil.

Presentöppning - Sune ser lika nöjd ut som mig. Min Drama Queen tröja
har en hedersplats i garderoben.

Utanför vårt hyreshus ligger denna underbara affär, "Till's bookshop" -
driven av en gammal grådaskig man som i 23 år har åkt runt i riket  på
loppmarknader, auktioner, antikvitetaffärer och utförsäljningar för att hitta
guldkornen bland världens kulturella skatter.


Mycket möjligt min favoritaffär i Edinburgh - "Armstrong" på Grassmarket.
Blandar second hand med vintage, grälla tyger med stiliga 50-talskostymer.
En austronautdräkt i guld eller trenchcoat från tidigt 40-tal.
Finns på Armstrong.


Klart man vill in.


Bild tagen under dressing rehearsal för "Shakers". Jag är den tredje
personen från vänster med tovigt hår, spruckna byxor och kuvad rygg.
Ifall någon undrar.


"Gerry! Mervin! What's your poison?"


Första besöket från Sverige - Vickan och jag.


Vickans syster Katta hängde på hit och tillsammans besteg vi ett blåsigt
Arthur's seat. Det är Katta bakom håret. Jag försöker agera mänskligt
vindskydd. Fråga mig inte hur - mer handling än tanke bakom positionen.


Destillera mera. Här skiljs agnarna från vetet - eller vattnet från kornen.
Luktade kaninbur och jästa äpplen och genom rutan såg sörjan ut som
havregrynsgröt som borde ha fått stå någon minut extra i micron.
Resultatet såg dock bättre ut (och luktade smakligare) än första fasen i
processen att tillverka "livets vatten" - whiskey.


Detta är ett det mest typiska bland Skottska godishyllor - Cadbury Eggs -
ett chokladägg fyllt med ett till synes hårdkokt ägg i mitten. Låt dig inte luras
av det du ser - det är bara en sockersöt sörja. Äggen finns överallt, i alla
storlekar och i alla former (ja till och med spiralversionen kallas för "egg").
Nu har även McDonalds tagit patent på en McFlurry med mosade Cadbury
Eggs i vaniljdrömmen. Trodde detta var ett påfund endast för Påsk, men
ingen äggfasta här inte. Ett Cadbury Egg är alltid lika aktuellt - oberoende
årstid.


Underbar jazzbar som man här hängt på ett flertalet gånger. Gratis inträde
under vardagar mellan midnatt och 3-tiden. Sådan villkor uppskattas.


Betty, Eugenia och jag på "The Jazzbar" efter hennes modevisning för
Edinburgh College of Art.


The Tron - kan vara den mest välbesökta puben av dom alla för oss.
"Burger and a pint, £3,50", "Two meal, £6.50 deal" och onsdagspriser med
£1 pints i baren. Inredningen består av ett hopplock "vi tager vad vi haver".


Baren på nedervåningen. Dock mer välbesökt annars än när jag var nere
kl 11 en söndagmorgon och frågade om jag fick ta ett kort.


Även detta har blivit ett av favorithaken på senare tid. Gå ned för trappan
och vad hittar du?


Javisst är det Under the Stairs - en otroligt mysig pub i en källarvåning,
som blandar ljuvliga menyer och prisvärda pints med konstutställningar
längs med toalettkön.


Mitt hus. Vi bor på fjärde våningen.


Jag och Sarah en tidig tisdagsmorgon i vår busskur, väntandes på 41an
till "Craighouse campus". Morgonstund har guld i mund.


Ett av favoritmatställena - Snax café, bara två steg från vår ytterdörr. Gott
kaffe, bra priser och alltid välfyllt - både på tallriken och i lokalen.


Hustaken här fascinerar. Så är det.


Ytterligare ett besök från Sverige. Den här gången kom Jill förbi och vi
gick på Oscarsgala och maskerad.


Det blev ett besök till Loch Ness.


Vi hittade odjuret som hade strandat mellan vattenbrynet och vägkanten.
Stackarn. Hon var uttorkad och nerkyld - därav den lila färgen.


Min bror stod för kameraögonblicken när min familj kom på besök. Har
inte fått några bilder än förutom denna. Skye - halvön i nordväst som vi
besökte är en fantastisk naturupplevelse. Natur som ger gåshud om och
om igen tills hårstråna på armarna faller av av utmattning.


"The Rusty Zip" - ungefär som Armstrong, så även denna affär har blivit en
av favoriterna. Så mycket grejer att rota runt bland.


Sliten skyltdocka i affären. Min hårfärg har nu nästan samma nyans
som peruken.


Sune och Louise och Edinburgh i bakgrunden från Carlton Hill. Beltrane
Firefestival pågår bakom fotografen - kelternas svar på Valborg. Eld,
trummor, skrik, dans, kroppsmålade människor, liveuppträdanden och öl.
Våren är kommen! Hurra!


Eugenia och jag värmer upp inför "West Side Story" på Edinburgh Festival
Theatre.


Det är något speciellt med hattar. Detta är favorithattaffären på väg mot
Cowgate. Dock den enda hattaffären jag känner till. Därav favoriten.


På väg hemåt.


Frankenstein. Hängde här i början, men det var ett tag sedan nu. Gratismat
för studenter på tisdagar. Synd att chilicon carnen var frusen i mitten. Men
gratis är gott. Även nattklubb. En kvart innan stängningsdags kommer
Frankenstein ut ur sin krypta i taket på en bår. Han reser sig upp, skrattar
en sväng så att det ekar och åker sedan tillbaka in i den grå plastgrottan -
en skräckartad vidareutveckling av "sista-beställningen-i-baren-klockan".


Många besök har gjorts på den här biografen (studentrabatt såklart) -
mysig, gammaldags och en teaterliknande inredning. Någon som känner
igen den första filmen - "Let the right one in"? Visst är det svenskt. "Låt den
rätte komma in" - svensk vampyrfilm regerar i Skottland.


Forest café - ett volontärcafé med liveuppträdanden, böcker till utlåning
för gästerna och utställare av lokalproducerad konst och caféet är även...


...en frisörsalong. För £10 får du en hårklippning och en vodkashot.
Frisörerna shottar inte. Dom är professionella. Tror shotten är till för att
släta över bristande kompetens eller lugna ner nervösa kunder, men jag
kan ha fel. Funderar på att testa konceptet innan hemfärd på måndag.


Greyfriars Bobby. Att skottarna älskar djur är ingen hemlighet. Denna
byracka har till och med blivit en symbol för skotsk trohet och heder. Enligt
sägen vakade Bobby 14 år vid sin avlidna husses grav och avvek endast
från sin plats vid hundliga behov. Filamtiseringar och litterära verk har
producerats med denna krabat i huvudrollen. Han är en terrierns svar på
William Wallace, trognare sitt rike än Robert the Bruce - älskad av alla.
Vilket hundliv.


Jag och Gabi dansar i neon. Färgsprakande tema på Opal Lounge en
måndagkväll. Nej jag halkade inte med rogueborsten på kinden. Någon
kreativ människa beslöt sig spontant för att skapa konst(?) i mitt ansikte 
med en röd neonpenna. Även klänningen lyste röd och grön i gatlampornas
sken på min nattpromenad hemåt.
 

Javisst är det så.

Gårdagens skotte: På väg hem från Merchiston campus tappar jag andan av en oväntad dunk i ryggen. En vänlig själ som vill lätta upp en tentastinn tillvaro med en kärvänlig hälsning? Inte riktigt. Istället känner jag hur kroppen blir kall och vattenrännilar börjar sippra ner längs med min ryggtavla. På backen nedanför mig ligger det röda gummirester.

Jag vänder mig ilsket om och ser en mjukisklädd pojke, kanske ett par år yngre än mig själv, skrattande springa in i hyreshuset bredvid. Genomvåt och arg känner jag för att plocka upp det som återstår av vattenballongen, springa efter honom och köra upp resterna där en färdigladdad vattenballong aldrig skulle kunna få plats. Jag funderar några sekunder. Till slut beslutar jag mig ändå för att gå vidare. Det var ju roligt för honom att han tyckte det var så kul att han lyckades göra om min rygg till en insjö. Han måste ha ett väldigt tråkigt liv om det krävs en gummiboll fylld med vatten i en främlings rygg för att han ska kunna se glädje i vardagen. Kanske var det tur för honom att han inte missade. Jag behöver inte hämnas - mitt liv är roligare än så. Sådana här fadäser rinner av mig. Bokstavligt.

Dagens skotte: När jag idag vandrar hemåt från campus lyser all form av vatten med sin frånvaro. Solen är framme och jag och eldklotet strålar ikapp. Sista tentan är gjord. Efter att under förmiddagen ha skrivit tre essäer om nationellt identitetsskapande, passiva/aktiva konsumeringseffekter av markandens 'falska behov' samt hur onlineidentiteters reflexiva personligheter kan verka för ambivalent exponering (ja jag blir förvirrad själv när jag försöker reda ut mina argument) - så är jag klar. Min utbildning är färdig. Mitt brännmärke efter blyertspennan i pekfingret får verka som minne från den sista tentan.

Jag är redo - både för vardagens vattenballonger i ryggen och livets solskenshistorier.

Idag är ingen vanlig dag, nej för det är "Victoria Day" i våran stad, hurra, hurra hurra.

För ett par veckor sedan kom jag en halvtimme för sent till föreläsningen. Bussen dök aldrig upp. Fundersam över denna nonchalans i lokaltrafiken, förklarade jag min sena ankomst för professor Wasson. Det fanns en förklaring även till utebliven busstrafik.

"What?! Holiday? Today?"

"Bank Holiday" - denna tradition lika älskad och efterlängtad som julafton firas årligen en måndag i april. Bankerna har stängt HELA dagen. Vi firar med söndagsschema i lokaltrafiken och tårta. Stor dag - särskilt under en stundande finanskris då människor kan må bra av att bankerna håller stängt och slipper påminna oss om höga räntor och svaga valutor i vårt samhälle. Ta en tårtbit istället.

Tog mig igenom regndis till nationalbiblioteket idag för att lämna tillbaka lite böcker. Stängt. På en måndag. Ryckte lite extra i dörrhandtaget innan en man förklarade för mig att dörren faktiskt var låst.

"Miss, it's closed. Today's Victoria Day you know."

No I did not know. Ännu en helgdag som vänder upp och ner på civilisationens organiserade tänk.

Denna dag är dedikerad åt Drottning Victorias minne och hennes fasta plats på tronen under 1800-talet. Dagen firas endast i Edinburgh (varför inte någon annanstans?) varje måndag innan den 24 maj. Den kallas även "May 2-4". "2-4" är slang för ett 24-pack öl. Vilken tur att helgdagarna tar fasta på grundprincipen till varför dom stadgades från början. Victoria ville säkert att vi alla ska ta en pint (eller två?) dagen till ära. Jag är bara glad att jag inte ska åka buss idag.

Skottarnas förkärlek till att göra helg av varenda tillgänglig vardag slutar aldrig att förvåna. Nu ska jag plugga inför sista tentan, trots att det är helgdag. Blir säkerligen en pint ikväll dock. Det är ju faktiskt helg.

Dagens skotte: Det grämer mig lite att jag missade "Robert Burns Day" i januari. Att få frossa haggis och samtidigt sjunga "Auld Sang Lang" hade varit både smakligt och underhållande. "Pancake Day" var en annan miss i min agenda. Förstår inte hur en dag som går ut på att man ska variera sig så mycket som möjligt med ingredienserna ägg, smör och socker kunde gå mig förbi. Det är tur att man är rebellisk och kan ta tag i saken på egen hand. Pannkakor och haggis ikväll kanske? Jag skapar mina egna helgdagar.

En albansk barbiedocka och hennes blåklädda dansare från Fantastiska Fyran intar scenen, med kvällens kanske sämsta schlagerbidrag. Redan här förstår jag att det är något stort på gång - en kväll i sarkasmens tecken. När jorden anropar rymden och brittiska kommentatorns respons är - "Do austronauts really have nothing better to do in space than opening phonelines?" - börjar jag på riktigt se fram emot den stundande röstgenomgången.

Inte var det schlagerbidragens kvalité(?) eller programledarnas själlösa skämt som gjorde min kväll. Det var Storbritanniens röst i BBC-etern - mr Graham Norton, schlagerkvällens kung efter Norges fiolspelande 8-åring(?) med ackompanjerande norska kosacker. Norrmannen förtjänade att vinna. Dock hejade jag på Estland. Och lyssnade på brittiska kommentatorn.

Rösterna räknas. Den ena TV-stinna människan efter den andra dyker upp i rutan och hyllar en "fantastisk" show. Bla bla. Norton är måttligt intresserad. Inte ens Storbritanniens egna svallande hyllningar får honom på fall. "...sorry what was that?...oh...I wasn't listening". Inte heller är han nöjd med hur britterna röstar. "Seven points to Germany? What were you thinking people?!"

"One of the oldest things in Athens. It's Alexis." Grekland anropas och en gråhårig stilig man, dubbelt så gammal som resten av presentatörerna, dyker upp i rutan. Nortons grekiska antikvitet följs av Ukrainas superklyfta. "Oh someone has made an effort tonight..."

"Is that pasta on her head?" Turkiets representant med suspekt frisyr av bandspagetti får sig en känga. Tagliatelle-kvinnan kan, som så många andra, heller inte sluta hylla schlagerfesten. Norton förundras. "Fantastic? Which show is she talking about?"

Polacken börjar sjunga innan han ska förtälja rösterna - "Let's not...we'll call you.". Mannen från Moldavien borde kanske ha övervägt sitt val av kläder - "He looks like someone who has just got out from prison."

Norton är inte helt överförtjust i Danmarks blonda yrväder. "Seriously Felix! This is Felix everyone. At dressing rehearsal I thought it was the technician. Oh three points to UK...I take it all back."

Om BBC behöver en side-kick till Graham Norton nästa år, är det bara att höra av sig.

Dagens skotte: Gång på gång måste Norton förklara för britterna att man inte kan rösta på sitt eget bidrag. Detta är något som tydligen upprepas varje år och som de stora telefonbolagen tjänar storkovan på. Hans varningar hjälper inte. Efter showen berättar Norton att åter igen har ändlöst mycket pengar slängts i den kommersiella schlagersjön, då britterna väljer att rösta på sig själva. Att folk aldrig lär sig.

Fred Astaire och Gene Kelly har fått konkurrens.

Regnet öser ner, håret slickas fast längs med huvudskalpen, paraplyet vänder sig ut och in av stormvinden och huden känner av vattnet som tränger igenom tyglagren längs med kroppen. Det enda som sitter på plats är det knallröda läppstiftet som inte hade kunnat rubbas en millimeter ens om jag hade råkat dansa in i busskuren med ansiktet före.

"I'm singing in the rain...just siiiinging in the raaaain...". Paraplyet får verka som motbalans till pliéerna längs med gatorna. Fötterna är sträckta vid vartenda skutt över torttoarkantens vattenpölar. Att lastbilar som kör förbi skvätter ner stövelskaften ger bara visuella effekter till dansen. Ett bygge längs med gatan får verka som rekvisita till piruetterna. "...I'm singing in the rain...". Vi möter människor på väg mot teatern. Dom ler mot oss. Livet är en musikalisk väderlek och vi dansar med i dess ösregn.

Dränkta av Moder Jords väderinitiativ anländer vi till Edinburgh Festival Theatre. "West Side Story" börjar om en halvtimme och jag och Eugenia kan inte bestämma oss för om vi ska värma upp med att sjunga "I feel pretty" i foajén eller köpa hemmagjord rocky road i cafeterian. Det blir en medelväg av båda alternativen.

Ridån går upp. Män i denimtights och brottarlinnen tar över scenen och porträtterar 60-talets gängmotsättningar i New York. Maria blir kär i Tony - Romeo och Julia dramat är igång. Jag är avundsjuk på Anitas benmuskler och undrar varför Maria envisas med att alltid kuta ryggen när hon sjunger solo.

Dom sjöng perfekt - lite för perfekt. Jag väntade på ett klimax som aldrig riktigt kom. Men det var en helt okej version, det kan ingen förneka. Även om vi efter föreställningen inte sjöng med samma frenesi som tidigare, så lyckades jag ändå dansa in i en sopcontainer på väg mot Chambers street.

Det är något speciellt med att se uppsättningar live. Människor som agerar, sjunger, dansar och sprider känslor. Blotta närvaron av en scen gör mig lycklig. Och då kan det kvitta huruvida framträdandet lever upp till förväntningarna eller inte.

Dagens skotte: När ridån går upp undrar jag varför en kvinna klädd i svart står kvar på scenens vänstersida. Första danskoreografin går igång och kvinnan envisas med att inte flytta på sig. Efter första repliken förstår jag. Aldrig tidigare har jag sett en musikal tolkas för hörselskadade. Med inlevelse berättar kvinnan hela berättelsen med händerna. Ibland har jag svårt att koncentrera mig på scenen, då jag imponeras av hur henns överkropp agerar både kärlekskval och mänsklig brutalitet. Fascinerande - särskilt sättet hur hon sjunger med armrörelserna. Inga falska toner där inte.

När jag och Jill sitter på bussen på väg upp mot Loch Ness slår det oss vilken den egentliga anledningen är till att vi gör resan. Det är inte en vag förhoppning om att få se odjuret - vilket vi visserligen gjorde på strandkanten. Det är cirka fem meter långt, lila och kuperat likt en kamel utan ben.

Den riktiga anledningen till att vi inte kunde sitta still i bussätena av upphetsning var enkel. Vi ville återfå en lättare nostalgitripp tillbaka till Nya Zealand - timlånga bussturer på andra sidan ekvatorn med backpackingryggsäckarna i bagaget och matkassen med bröd och nutella uppe på hatthyllan. Oändliga samtal om allt och ingenting medan resten av bussen (förhoppningsvis) slumrade till ljudet av vår melodiska svenska. Busschaufförer med gröt i öronen som utbrister - "You girls talk...A LOT!". Nostalgi var ordet. Vi ville uppleva det. Och vi fick uppleva det - om än i en förkortad version. Det var en fantastisk känsla.

Den här gången blåste inte kilten upp på guiden, men det hade kanske varit att önska då den monotona rösten i högtalaren vaggade en hel busslast till sömns vid tretiden. Om Hamish var underhållande nog att lyssna på i tre dagar uppe i Högländerna, så spelade lördagens guide inte i samma liga. En köksfläkt har fler dimensioner ljudmässigt än vår guide, vars förinspelade(?) stavelser malde på om vikten av fartkamerors beskaffenhet. Det är tur att jag och Jill kan konsten att underhålla oss själva. I så gott sällskap blev det en mycket lyckad resa. När Jill fick ta kort på en livs levande säckpipespelare i kilt utanför City Council sista kvällen, var resan gjord.

Tack för att du kom Jill - det var otroligt kul att ha dig här!

Dagens skotte: Efter ideliga turer har jag lärt mig utbudet utantill i turistshopparna. Oberoende om du vandrar längs med Royal Mile i Edinburgh eller i en turistaffär flera mil norrut vid Loch Ness strandkant, så kan du vara säker på att få se en skivutgåva med säckpipeduon "Red Hot Chilipipes" jämte hyllan med tartanmönstrade baskrar för alla huvudstorlekar (utom min egen). En blåvitfärgad Mel Gibson är självständighetskämpen som syns på varenda almanacka och haggis är tydligen en rosa boll med ögon och päls som säger "mmmm" när man trycker på den. Det verkar gå hem. Kassaköerna är ständigt befolkade med människor som försöker bestämma vad som ter sig mest smickrande på kroppshyddan - en röd eller en grön handdukskilt i frotté.

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Från måndag till lördag levde jag i en disträ dimma av nervositet. När människor frågade hur jag mådde, följdes mitt standardsvar - "bra, bara nervös och exalterad inför premiären" - med ett omotiverat skrattanfall som till och från inte ville ge sig. Jag kunde komma på mig själv med att stå i duschen om morgnarna och stirrandes in i kakelväggen rabbla repliker om cocktails och ambivalenta restauranggäster, innan rinnande schampo i ögonen åter drog mig tillbaka till verkligheten. Just det, tvätta håret var det.

Övriga projekt har fått lida under veckans gång, eftersom min koncentration helt har legat fokuserad på om jag ska säga "Sweetcorn?" före "Another round of garlic mushroom?". Hittar jag en man iklädd peruk före jag ser en kund kasta upp sin seafood pasta? Skulle jag beställa martini som otrogen medelålders affärsman innan jag upptäckte en maska i strumpbyxorna som nybliven alkoholmyndig?

Det är becksvart på scenen. Jag ser svarta silhuetter av en publik i tystnad. En man hostar. En papperspåse prasslar till. Allt är stilla. Jag hör våra fotsteg mot scengolvet. Vi tar plats längst fram - fyra karaktärer på ett led. Ljuset tänds. Jag får en spotlight i ögat. Till höger om mig hör jag Adele säga första repliken. Dramat har börjat.

Femtio intensiva minuter följer. Responsen från publiken är fantastisk. De skrattar på precis de ställen som de ska skratta på. Likaså är de tysta på de mer dramatiska ställena. Känslan av att agera något inövat för att få ut en viss respons är mycket märklig. Det är Pavlovs hundar fast i teatertappning.

Och det går bra. Sjukt bra. Fantastiskt bra. Otroligt! Herregud, vi sätter hela pjäsen från början till slut för första gången. Tidigare under repetitionerna har det alltid varit något strul - en replik som råkar falla bort eller ett scenbyte som infaller fel. Men den här gången flyter allt på. De repliker som tidigare har spökat i bakhuvudet ("We're gonna have an epic night!"), kommer fram helt naturligt och jag njuter av de stunder då jag får sänka rösten till ett basläge och släppa ut min maskulina sida.

Plötsligt är det över. Vi bugar, tackar för applåderna och lämnar scenen, för att likt fyra vattenspridare stänka ner vår stage crew med adrenalin bakom ridågardinen. Heather, vår regissör, springer leende emot oss med tårar i ögonen och på hennes kindben syns fåror skapade av rinnande rouge. Jag är helt slutkörd, hes och varenda molekyl i min kroppshydda skakar. Samtidigt är jag exalterad, överlycklig och märkbart levande.

Man ska göra något varje dag som skrämmer en - en livsdevis som är värd att följa. Lördagens rädsla var tillräckligt skrämmande för att täcka in resterande dagar av det här året. Att skydiva från 4000 meters höjd är ingenting jämfört med att få agera på en scen inför en fullsatt teater. Att falla handlöst i 45 sekunder innan fallskärmen vecklas ut, kan jämföras med känslan av att under samma tidsperiod stå ensam längst fram på en scen i en egen spotlight och hålla en känslosam monolog om dina innersta spöken.

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Tror fortfarande att jag rider på någon form av adrenalinvåg. Eller så är det de sex koppar kaffe jag har satt i mig idag som börjar verka (klockan är nu 17.00).

Dagens skotte: Sune, Louise, Sarah, Gabi och Ania satt i publiken. Sarah hade tydligen blivit livrädd efter min utskällning av Adele halvvägs in i pjäsen - "I didn't know you could scream like that!" - och har förklarat att hon hädanefter ska undvika potentiella bråk i lägenheten. Den maskulina accenten var uppskattad, likaså mitt "manliga" sätt att rätta till byxorna i skrevet innan jag beställer en lager.

Jag kommer sakna mina karaktärer. Min bitchiga servitris Mel spelar i en egen liga språkmässigt och har utvecklat mitt engelska ordförråd till en ny (lägre) nivå. Jag älskar min testosteronstinna tonårshingst i baren, fyllebulten som inte har fått sin soppa serverad och mrs Trendy som tycker menyer formade som cocktailshakers är höjden av innovativ design.

Det var över så snabbt. Jag är lättad. Innan ridån går upp går man och undrar varför man utsätter sig för prövningar som får en att må illa av nervositet. Efteråt vill man inget hellre än att få göra om det igen.