somewhat scottish

Jag har lite språkproblem med pjäsens manus. Orden kommer inte alltid ut som jag vill att dom ska. 

Min regissör kämpar febrilt med att försöka lära mig uttala "Vicky" på ett manligt vis, utan att det låter som att jag försöker improvisera fram en sluddrande fyllebult från östra London. I förrgår slutade det med att hon låg och rullade i skrattkramper på golvet, när min accent accelererade till att låta som Bianca från klassiska TV-såpan "East Enders", när hon gormar "Riiiickeeyy!" så fort hon kommer på honom med att vara otrogen. Jag jobbar på mitt uttal.

Ibland är dialogerna så rappa att jag skapar mina egna ord och meningsbyggnader i ansträngningarna att hålla mig kvar i scenen. När jag efter ideliga kamper med att hålla tungan rätt i mun tittar upp från mitt manus, möts jag av fyra par frågvisa fiskögon. Ögonen undrar vad i helskotta det är jag försöker få fram. Jag vet det knappt själv. Bara att ta om det från början.

Totalt så lämnar vi inte scenen på 45 minuter utan är i en ständig dialog med varandra, samtidigt som vi växlar våra roller. Att byta karaktär mellan att vara cynisk servitris, "larger-than-life" affärsman, nybliven alkoholmyndig, propert butiksbiträde, blåst/arg/skrikande restauranggäst och egocentrisk mansslampa, är en utmaning som kräver sina övningar och förberedelser innan. När man dessutom ska göra det flera gånger om, är man efter tre timmars repeterande i ett närmare schizofrent tillstånd.

Den 2 maj är det upp till bevis. Premiär! Tidsoptimistiskt måste jag säga. Men vi jobbar på - nöter manus och agerar på scenen, svär och skriker, skrattar och gråter (nästan), sliter sönder manus och river möbler (bokstavligt). Regissören tar ofta med mutor i form av brownies och banankaka, varav fortsatt utveckling av karaktärerna belönas med godsaker efteråt. Hennes grepp fungerar mycket bra. Teaterambitionerna utvecklas i repetitionernas jakt på den perfekta karaktären/chokladkakan. Illa att man är så lättköpt. Särskilt med sötsaker. Om hon skulle lova mig en "seven-layer-decadence-chocolate-cake" (ja den finns på riktigt) efter premiären, ska jag bjuda henne på en show hon bara kunnat drömma om de nätter som hon har legat sömnlös och svurit över sitt svenska tillskotts språkbrister.

Dagens skotte: Det är inte bara jag som är schizofren i den här staden. Vädret är inte nådigt i sitt sätt att växla karaktär. Förutom våra skådespelarkamper inomhus är vi rädda för att byggnaden vi övar i ska rasa över oss i stormovädret som ofta råder om kvällarna. Det bankas i taket, slungas mot väggarna och viner vind genom fönsterkarmarna. När man efteråt försöker ta sig hemåt igen, sätter man resterande krafter till att försöka hålla sig kvar på trottoaren. Ett steg framåt blir två älgkliv bakåt. Precis som med repetitionernas språkmissar, så är det bara att gardera sig. Bit ihop, plocka ut frisyren ur munnen och fortsätt gå. Banankakemutan i det här fallet är en längtan efter att nå nästa tvärgata där det troligtvis är medvind. I alla fall i ett par kvarter. När man senare utmattad krälar sig hemåt de resterande hundra metrarna, kan man njuta av synen av blomknoppar i the Meadows och påminnas om att när man vaknar igen imorgon bitti är det troligtvis shortsväder.

Snart kommer musmördaren från hyresbolaget hit för att utrota mr Campbell. Klockan 3 imorse såg jag mr Campbell Jr bakom Sarahs madrass. Den lille jäveln var snabb och rusade (flög?) mot mig varav jag gallskrikande sprang/hoppade/linkade ut i vardagsrummet (med stukad fot) och lekte krigsdans på brädgolvet. Är säker på att han vidrörde min vänstra stortå i farten, men har inga konkreta bevis.

Foten mådde sådär efter chocken, men nu är den bra igen (sett till dess rådande tillstånd). Sarah har sovit sammanlagt en halvtimme de senaste två nätterna på grund av muskrafsande i väggen. I förrgår natt släpade hon och Eugenia ut hennes IKEA kasse med skor i trapphuset och började maniskt kasta ut attiraljerna eftersom de trodde mushelvetet var där nere någonstans. Själv vaknade jag strax efter klockan 4 på morgonen av att disklasset i köket välter i golvet.

"Ooops!"

En skärrad röst hörs utifrån min dörr. Betty har kommit hem. Sekunderna går. Krasch! Igen.

"Oooops!"

"Gaaaah!"

Sarah har råkat på mr Campbell igen. Han var visst inte i skosäcken. Jag tar ett par alvedon, blundar och försöker koppla bort en ömmande fot och hysteriska rumskamrater. Det går sådär. Betty ska laga paj.

Thomas får inte längre köpa toapapper till lägenheten. Detta på grund av att han envisas med att köpa den finare sorten som är dränkt i en doft av citrus/kemikalier och har inbyggda aloe vera kanaler i pappersfibrerna. Detta pengaödslande ruinerar inte bara vår gemensamma lägenhetskassa, utan framkallar även eksem på fingrarna eftersom mina händer har kontaktallergi mot parfym. Ibland är grabben tystare än musen som sprider skräck. Första dagen som jag haltade fram på min svullna fot, tittade han på mig utan att säga någonting. Först igår frågade han om allt stod rätt till. Nej Thomas, allt står inte rätt till.

Idag satte jag mig på fel buss när jag skulle åka hem från skolan och hamnade i Greenbank. Fick vänta i tjugo minuter på ändhållplatsen tills busschauffören äntligen släppte på handbromsen och började köra mig tillbaka. Fick ett meddelande medan jag väntade. Det var från Louise. Hon hade fått en innebandyboll i huvudet och en bula lika stor som Venus. Hon verkade glad ändå. Vi satt där med våra defekta kroppsdelar och spred glädje via ord. Det är officiellt skadornas vecka just nu - tur att man kan glädjas åt de kroppsdelar som fortfarande är intakta.

Dagens skotte: Att strosa runt i mataffären är underhållning på hög nivå. På laxkonserverna går att utläsa "WARNING: CONTAINS FISH!". Oj då. Etiketterna på nötpåsarna i snackshörnan skriker ut "WARNING: CONATINS NUTS!". Vilken tur att jag blev varnad. Bara att lägga tillbaka produkterna. Men havregrynen då? "WARNING: CONTAINS OATS!" Jisses. För övrigt så innehåller de flesta förpackningarna en ruta, även kallad "Allergy advice", som citerad lyder:

Recipe: No nuts.

Ingredients: Cannot guarantee nut free.

Factory: No nuts.

Kan någon vara så vänlig och reda ut nötfrågan tack? Det känns lite väl diffust.

"I feel so alive!"

Ord som uttalades/skreks i flera omgångar under gårdagen. Vi besteg Arthur's seat - en inca led i lightversion, som även verkar som ett riktmärke för Edinburgh.

Väl uppe på bergstoppen slog vi läger med våra medhavda smörgåsar och chokladpraliner. Därefter letade vi upp en ängsbeklädd grässluttning där vi hjulade och stod på händer. Eugenia sjöng "I feel pretty" till kullerbyttorna, danskarna tog siesta och jag försökte hitta balansen i mitt huvudstående. En fantastisk dag som avslutades med att jag vrickade foten väl tillbaka på plan landsväg.

Trodde först foten var okej, men när jag och Louise några timmar senare slog oss ner med våra pints på "Black Bull", kände jag hur smärtan stegrades. Resultatet blev en taxifärd hem, varav Louise, alias "Thunderwoman", bar mig på ryggen uppför alla trapporna till tredje våningen och in i lägenheten. Hur människan orkade har jag ingen aning om. Jag höll andan och var gruvligt nervös hela färden. Väl inne i lägenheten slog jag mig ner i soffan med Sarah och Eugenia och med högerfoten i högläge, omgiven av frysta broccolibuketter och gröna ärtor, tittade vi på Pinocchio tills John Blund kom på besök.

Är evigt tacksam Louise och hennes killerlegs varvat med dansk jävlaranamma. Kombinationen bar mig hela vägen upp.

Följande bilder är från Arthur's seat. "I feel so alive!" - trots en ömmande och svullen fot. Det går över.





Högsta toppen på Arthur's seat. Jag och Eugenia visar vägen.

 

"I feel so alive!" Nästan uppe på toppen.



Picnic i bergssluttningen.



Siesta i solen.



Blåsigt uppe på toppen.



Superman returns - jag kan flyga, jag är inte rädd.



Fantastisk utsikt del 1



Fantastisk utsikt del 2

Dagens skotte: Jag spenderar en hel dag med att bestiga berg och stå på händer. Högklackade skor använder jag var och varannan dag i den här staden och jag är för det mesta på förflyttande fot - ständigt powerwalkande mot nya mål. Man kan inte annat än häpnas över ironin i att jag i mitt leverne lyckas vricka foten i lunkande takt på landsväg, iklädd gympaskor med stötdämpare. Ska hädanefter alltid klä mig i mastodontklackar och bege mig ut där terrängen är som vildast. På så sätt kanske jag kan lyckas tygla min ironiska karma.

"Sorry guys, but what's our presentation about?"

Att få höra en sådan kommentar en timme innan en massiv gruppresentation, lindrar inte magsåret som ligger och pyser och är på väg att explodera på grund av övriga gruppmedlemmars vara eller icke vara i vårt arbete.

Jag och en tjej som påminner om Lisbeth Salander med lila hår, drog hela lasset. Tillsammans stod vi i princip för allt bakomliggande arbete. Den tredje tjejen förklarade med sopsäckar under ögonen att hon inte hade kunnat sova en blund natten innan, eftersom hon alltid blir extremt nervös så fort hon måste säga något intelligent inför människor. Hon har varit frånvarande på de flesta gruppmötena, precis som den fjärde tjejen som med bestämda steg tar med sig sminkväskan och hårsprayen in i badrummet och överger våra förberedelser halvtimmen innan presentationen ska börja. Doften av freon när hon åter igen dyker upp är så stark att mina ögon börjar tåras.

Samma tjej frågar skrattande vad vi ska prata om och har överlag ingen aning om vad vi har gjort under de senaste veckorna. I mitt inre ser jag hur jag i ursinne kastar ut hennes sminkväska genom fönstret. Dock lyckas jag behärska mig. Jag ger necessären onda ögat istället och förklarar sakligt att vår undersökning är baserad på att vi har gjort en "Critical Discourse Analysis". Hon får i uppgift att presentera oss och jag ger henne ett papper att läsa innantill från.

"Okey, I can do that...So, we have done a CDA...hey guys, what's a CDA?"

Ungefär här hugger det till i magen och jag förstår att det är mitt magsår som brister.

Nu är det över. Äntligen. Det gick bra och det märktes vilka som hade gjort researchen. Skönt. Jag kan försöka börja återhämta min kropp igen.

Efter presentationen infann sig en underbar känsla av frihet och lycka. Det är vår och runt vårat hus doftar det solvarmt gräs och i parken jonglerar människor med käglor och går på lina mellan träden. Jag blir lycklig av att se cafépersonalen på Snax café utöva qi gong på lunchrasten och jag blir skadeglad när jag upptäcker att det finns människor som är blekare än vad jag är. Det luktar sol och jag kisar för att det är så ljust ute. Jag ryser av välbehag och bryr mig inte om att bakom doften av gräs lurar den antågande allergichocken. När vi bowlade igår kväll gjorde jag fyra strikes och lyckades halka omkull till banan bredvid när jag försökte mig på en "benet-bakom-och-skruv-i-handleden-manöver". Det är vår och jag är lycklig.

Dagens skotte: Jag har mött min överman i hypokondri. Sarah var på hälsokurs med jobbet i början av veckan. När människan kommer hem börjar hon maniskt desinfektera varenda dörrhandtag i lägenheten, eftersom hon precis har lärt sig att det är där bakteriehjordarna hägrar. Hon förklarar att vi alla har vadat i musurin upp till knäna under de senaste veckorna, eftersom möss är inkontinenta och "spiller" så fort de rör sig från punkt A till B. Vår basföda konserverad tonfisk är det värsta man kan äta ur hälsosynpunkt och släng för Guds skull hela osten om du hittar mögel, annars kan det sluta illa. Det var lite väl turbulent där ett tag, men när chocken över vårt ohälsosamma leverne nu har lagt sig en aning, så är hon nästan tillbaka till sitt vanliga jag. Dock har hon helt övergett tonfisken. Själv är jag hobbyhypokondriker när det gäller mig själv, men vad gäller den omgivande miljön så är det lugnare. Lite skit i hörnen har ingen dött av. Tydligen inte floder av muspiss på golven heller.

Föresten så har vår mus som sprider ofog i lägenheten fått ett namn - mr Campbell - och han har även fått en egen namnskylt på ytterdörren. Husdjursvarning.

Tiden går så fort. Har redan varit här i snart sju veckor och känner att jag hela tiden ligger flera mentala minuter bakom timvisaren. Man hinner knappt svälja frukosten på måndag morgon förrän nattimman slår och man vaknar upp nästa tisdag och undrar vart den föregående dagen tog vägen. Den funderingen hänger inte i allt för länge, eftersom det helt plötsligt har blivit onsdag. När jag skriver i dagsläget är det söndag. Jag hör hur Fröken Ur skrattar högt på min bekostnad där jag ligger och skvalpar i hennes tidsoptimistiska farvatten.

Man har fått en vardag här, samtidigt som man inte kan undgå att slås av nya intryck - hela tiden. Det kan vara allt ifrån lapparna på de offentliga toaletterna som påminner dess besökare om att de måste tvätta händerna efter sina behovsuträttningar, till fascinationen över alla användningsområden för ägg inom den skotska matlagningen.

I veckan har det blivit en hel del repetitioner, samt "karaoke team building" med dramagruppen. Att min röst är gäll vet människorna sedan tidigare och detta bevisades även nu ytterligare en gång, då jag har en tendens att gå in lite väl mycket i mina tolkningar av 80-talets musikutbud. Fest i vår lägenhet två dagar senare, vilket ledde till en dörrfars som skulle ha fått Eva Rydbergs trettondagsspel att blekna i jämförelse. Tror ibland att det är mer dörrar än rum i vår lägenhet - charmigt, men oerhört förvirrande för gästerna. Överallt i dörrspringorna stacks det in och ut huvuden, vars tillhörande ögonbryn rynkades ihop av förvirring och missar i lokaliseringen. Folk hittade in i lägenheten, men att ta sig ut igen visade sig vara en betydligt svårare utmaning.

Mellan varven jobbar jag på ett grupparbete med en grupp som aldrig dyker upp, skriver en uppsats om hur nationalgalleriet framställer skotsk identitet samt planerar resmål och aktiviteter för mina svenska besökare som kommer runt påsk. "Welcome to Scotland" - en slogan som kommer gratis och hjärtligt från min mun, men som skotska staten lade miljontals pund på för att få fram till marknadsföringen av sitt land förra året.

Den här dagen ska dedikeras till att öva in repliker. Det är så många och då är vi inte ens framme i halvtid i manuset. Funderade på att gå ut till Arthur's seat och köra lite egna repetitioner, men är rädd att både manuset och jag kommer att blåsa av bergssluttningen. Min auditionmonolog övade jag på i The Meadows - stod och fäktade med armarna och hojtade över gräsplättarna. Folk passerade och glodde. Idag är det söndag vilket betyder att parken kommer att vara full av ungar som spelar rugby, nykära tonåringar barrikaderar parkbänkarna och barnfamiljer med dubbla uppsättningar barnvagnar kommer att korsa varenda stig inom synhåll. Inte optimalt för att skrika bittra svordomar (som min karaktär i pjäsen gör rätt ofta).

Imorgon får vi Internet. Har slitit ut den här frasen ett antal gånger, men nu vågar jag faktiskt tro på den.

Dagens skotte: Skottarna tar taxi hem från mataffären - men kan gå flera kilometer efter en pubrunda för att hitta hem. När jag, Sarah och Eugenia var och storhandlade i veckan, tog vi våra kassar och bunkrade upp oss i en i raden av taxibilar som stod uppradade utanför stormarknaden. Vi var inte de enda. Om fordonen var kossor, så var vi flugorna som flockades och trängdes för att ta oss in genom näsborrarna/passagerardörrarna. Kände mig chockad (och aningen snobbig) över att ta taxi hem, men detta transportsätt är lika vanligt som att ta med sig matkassarna på bussen. Man sitter i baksätet, försöker hålla matvarorna i styr med benen och hör taxichaufförens förvrängda röst genom en högtalare. Lite läskigt faktiskt - att vara fast i en plastlåda och höra en röst utifrån som till och från försvinner och kräver en på pengar. Till slut är man beredd att betala vad som helst för att ta sig ut. Imponerande affärsstrategi.

Det finns ingen logik i gatusystemet här, bara tvärgator som löper amok i hjärnan och orsakar trafikstockning bland signalsubstanserna. En gata är en gata är en gata. Men det behöver för den sakens skull inte nödvändigtvis vara samma gata.

En gata övergår i de flesta fallen till att bli en annan gata (om så bara för ett par kvarter) för att sedan upplösas i flera gator, som senare går ihop till att bilda en ny gata. Ständigt dessa gator. Nicholson street blir efter en tio minuters promenad South Clerk Street, trots att den redan innan dess har hunnit heta South Bridge i tre kvarter (och då ligger den inte ens på en bro). Huvudbryderier är genomgående för Edinburghs stadskärna.

Jag undrar hur den här förvirrade stadskärnan av gatunamn byggdes upp. Troligtvis skedde det för ett par sekel sedan, då flertalet människor ansåg sig berättigade till minst ett kvarter på stadskartan, kosta vad det kosta ville - schysst spel eller inte.

Mr Cambridge och mr Grindlay fick på grund av grannliga dispyter angående gemene mans morgonrutiner, dela på svängen vid Traverse theatre. Jeffrey försökte sätta dit Mary för olaga boskapsinnehav. När hon i sin tur kom på honom med att sälja hönsägg svart om torglördan, beslöt de båda diplomatiskt att ta varsin del av gatan som övergår till Pleasence. Att David, Simon och Howden fick ett kvarter var tyder på svag karaktär av mr Richmond, eftersom han även gav Roxburgh ett par kvarter norröver. Cambridge street, Grindley street, Jeffrey street, Mary's street, David street, Simon square, Howden street, Richmond place och Roxburgh. Sett till gatustrukturen hade endast tre av dessa namn räckt mer än väl. Dessa gator är endast ett fåtal gruskorn i Edinburghs asfalterade gatusystem. Då har jag inte ens berört de gator som har dubbla uppsättningar av namn, men jag vill inte röra om i den inre asfaltblandaren mer än nödvändigt. Precis som vid de skotska rödljusen så är det bara att gå - gå tills man tror att man är rätt. Till slut ser man ändå kohalvorna i mässing i Cowgate och då vet man att man är tillbaka på ruta ett.

Dagens skotte: Överallt ser man dem om morgnarna - de små liven i vinröda kavajer, knästrumpor och pressade shorts, alternativt rutigt kjoltyg. Skjortorna är slätstrukna, slipsarna är prydligt knutna och knästrumporna är i de flesta fallen helt fria från veck. På eftermiddagarna står de återigen vid busshållplatserna. Vid den här tidpunkten är slipsarna lösgjorda och pendlar nonchalant ner över bröstkorgarna. Kavajerna är hafsigt felknäppta och jag undrar om inte var och varannan knästrumpa har halkat ner i alla fall ett par centimeter. Edinburghs musikkår som har haft lunchkonsert? Inte då. Däremot skotska skolbarn i varierade åldrar vars vardag inkluderar propra skoluniformer.

Jag vet inte om jag är för eller emot uniformerna - det finns både för- och nackdelar med att bära dom. Är dock väldigt nöjd med att jag i min barndom fick tillåtelse att bära sjömanskostym, prickiga tajts med tillhörande sockiplast samt min lila Mimmi Pigg tröja till skolan. I dagsläget skulle jag kanske inte bära vare sig sjömanskostymen eller Mimmi Pigg tröjan offentligt. Möjligtvis sockiplasten, eftersom mina fötter har en benägenhet att halka på offentliga golv. Tightsen övergav jag aldrig. Karaktären byggs redan i ett tidigt stadium.

Runt 10 snåret igår kväll mötte Marie Antoinette och hennes danska gangster upp Lone ranger och Lisa "left eye" Lopez utanför Odeon på Lothian road. Uma Thurman, katten och döden tog en taxi eftersom regn inte gör sig väl på vare sig morrhår i kajal eller en lie i papp. Vi har haft grymt bra väder hittills i Edinburgh, men igår kväll fick vi smaka på de sura regndropparna. Stormvindarna ville inget hellre än att kasta oss av den brittiska halvön. Fransk drottning eller inte - vädret tar ingen notis till auktoriteter.

Becoming Marie Antoinette. Är inte Sarahs klänning fantastik? Känner hur min egen garderob bleknar i jämförelse med hennes utbud.

Underbart att se hur vi inte var dom enda som hade frångått affärernas latexnormer på kvinnliga maskeradkostymer. Vi minglade bland pirater, pantomimspelare och tyskar utklädda till fransmän (och vise versa). Hockeyfrillorna avlöste 70-tals rufsen och hondjuren som förekom var relativt påklädda. Snittarna bestod av korvbitar på burk som serverades på tandpetare med en inlagd ananas i ena änden. Som en havsflotta stod de uppradade på plåten - en hel armé av korvbåtar med hivade master i trä och knallgula ananasroder. Det smakade som det såg ut. Kändes aningen improviserat. Höll mig till chipspåsen.

Dagens skotte: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Och kassa paraplyer. Ska aldrig mer köpa regnavstötande föremål på Poundsaver.

Skottarna älskar att klä ut sig. Detta blir mer tydligt när man själv är på jakt efter en maskeraddräkt och får uppleva Edinburghs oändliga utbud av kostymer.

Butikerna avlöser varandra - den första hävdar sig ha bättre klister i lösmustascherna än den andra, den tredje har mer volym i perukerna än den fjärde och den femte utlovar dubbelt så mycket mer kostymer än den sjätte. Maskeradutstyrslar är en massindustri. Priserna är höga - man får räkna med att i alla fall få lägga ut minst £30 på en schysst Wilma Flintstone dräkt (exklusive peruken). Då är detta ändå en billig kostym i jämförelse med övriga vulgära utstyrslar för kvinnliga former.

Kostymutbudet kommunicerar åt ett håll - tjejerna ska vara sexiga i tajta korvskinn och killarna ska vara roliga i hattar. Flickorna får gärna vara avklädda yrkeskategorier, medan pojkarna får leka cowboys. Det ska bli intressant att se hur maskeraden vi ska på ikväll anpassar sig till denna envägskommunikation från affärerna. Vi trotsar direktiven i alla fall. Jag ska vara fransk drottning, Louise ska klä ut sig till man, Gabby kommer förvandlas till Uma Thurman i "Pulp Fiction" och clownen Ania dyker upp lite senare under kvällen.

Det var mäktigt att känna av hundratals människor dansa loss till sin egen inre musik - vare sig det kom från mp3n eller från den upprepade melodislingan inne i huvudet. Exakt klockan 7 igår kväll började Waverly station att gunga. Eugenia var lyrisk efteråt - "I feel so alive!". Ögonen lyste och leendet var bredare än att kinderna räckte till. Hon skuttade hem som ett nykärt rådjur och jag följde valsande efter i hennes vinddrag.

Dagens skotte: Såklart har skotska Sarah en 1700-talsklänning på lager som gladeligen lånas ut till förmån för kostymfester. Ikväll ska jag således bära hennes Marie Antoinette klänning från Halloween 2006 - en blå/vit/guldig tingest, full i spetsar och broderier samt med en ackompanjerande tyllkjol vippande under kreationen. Drottningen må ha varit dekadent, men jag tror att hennes klänningar var betydligt längre än vad den här är. Dock är den anständig, rätt rolig till och med - den är för mycket av allt och mer därtill. Ska skippa peruken dock. Bara jag slänger en blick på syntettrasslet känner jag hur hårbottnen svettas och jag börjar automatiskt klia mig i huvudet.

I Sverige var min standardlunch spiralpasta, konserverad tonfisk och ketchup. Här har jag tagit ett steg längre i mina matvanor och tillagar nu mestadels pennepasta, konserverad lax och ketchup med reducerad saltmängd (vilket visserligen kompenseras med eget ihärdigt saltande i efterhand). Ett litet steg för gastronomin, ett stort steg för en kulinarisk eftersläntrare.

Förutom att allting ska friteras här, så ska det även saltas och sockras i mängder. Snacksen och desserterna slår knock out på grönsaksavdelningen på Tesco, dagens lunch på skolan är oftast fish n' chips och på campus går var och varannan student runt med en Doritos påse och knaprar nachos mellan föreläsningarna (även under). Favoritflingan är en stel havresak som ska överösas med mjölk så den sugs upp och expanderas till en stor blöt tvättsvamp - nyttigt, fiberrikt och en gedigen källa av järn. Häll flera skedar socker på så att havresvampen faktiskt smakar något och du har en smakrik(?), hälsosam(?) och mättande(?) frukost. Allt i frysen portionsförpackas, inälvor lurar i minsta lilla konservburk och den folkrikaste delen av mataffären är alltid gången vid alkoholen (där även flest specialerbjudanden hägrar). Britterna är galna i soppor - med eller utan tuggmotstånd - och de pressar skinka i metallburkar som en annan pressar in sin mat i skafferiet som delas med fyra andra hungriga studenter.

I denna djungel av brittiska matvanor är det lätt att förvirra sig. Därför kan det vara skönt ibland att hitta gömda stigar som leder norrut mot skandinaviska bekantskaper i köket. Naturligtvis är det den svenska kladdkakan jag syftar till. Denna brungräddade sockerbombs kvalitéer är inte att underskatta - vare sig smakligt eller nostalgiskt. När man således blir bjuden på underverket utomlands är det lätt hänt att sockerruset slår ut hjärnans lokaliseringscenter och minnen från hemmaplan flimrar förbi. Gabbys kladdkaka igår kväll var superb. Mina svenska köttbullar med brunsås som jag bjöd flatmatesen på förra veckan var okej. De fascinerade i alla fall. Aldrig har jag sett ögon så uppspärrade över min teknik att rulla köttfärs. Fyra par ögonglobar, lika stora som de nyrullade köttbullarna, betraktade maniskt mina handrörelser. Det är ju inte så avancerat kan man tycka. Men främmande matkulturer fascinerar - oberoende om det handlar om tvättsvampsflingor eller konsten att forma köttbullar.

Dagens skotte: Ikväll ska jag, Eugenia och Sarah delta i "Silence dance". Klockan 7 på kvällen vid "Waverly station" kommer alla närvarande att brista ut i tyst dans - inga ljud, bara rörelser. Veva armarna och gunga benen. Dansa loss ditt inre eller nöj dig med en yoga-stork. Det är tillåtet att ta med sin mp3, men jag avstår helst detta. Ser fram emot upplevelsen att känna av hur hundratals människor i tystnad leker "Svansjön" vid perrongen. Varför? Därför. Tids nog kommer det rulla in ett tåg som bryter tystnaden ändå. 

Första repetitionen igår för "Shakers" - ett drama som cirkulerar kring fyra skådespelare (dock med multipla karaktärer) och tar plats på en bar i ingenmansland. Vi kommer att byta karaktärer (och kön) medan vi är på scenen - kvinnor ena stunden, män nästa. Har läst ett första utkast av manuset. Det är grymt. Väldigt skarpt skrivet.

Vi hade fått hemläxa av Heather, regissören, att inför repetitionen betrakta män - hur män för sig, går, rör sina kroppar, reagerar i olika situationer, talar, tittar och allmänt är. Satte mig därför på en buss efter min föreläsning. Visste inte var den gick, men var dock lugn. Det kan inte bli värre än fel. Gick av när jag kände att tillfälle passade (plus att jag såg en Starbucks vid tvärgatan innan hållplatsen) och började kika, spana, anteckna (in my mind) och lät mig underhållas av all manlig fägring.

Det var tonårskillen som sakta lunkade med krökt rygg och händerna i fickorna. Affärsmannen med kostym, portfölj och mobiltelefon, som i raskt tempo var på väg till sitt lunchmöte. Alfahannen som precis varit och tränat på gymmet och drack energidryck vid busshållplatsen. Den äldre mannen som log mot mig när han upptäckte att han blev iakttagen. Andra män som trodde mina blickar var flörtande inviter. Fler män som jag trodde var män men som egentligen var kvinnor.

Intressant var de små detaljerna - en hel del axlar bakåt, bröstkorgar framåt och bredbenta fötter. Man får hitta stereotypiska drag och göra dem realistiska på scenen. Vi tog våra intryck och bearbetade dom. Vi gick, tittade och förde oss som manliga stereotyper - allt under instruktioner från Heather. Förundrades över min assisterande regissörs maniska intagande av kaffe, koffeintabletter samt Red Bull. Hon pratade snabbt, sluddrade och för en språkligt utomstående var det inte alltid lätt att hänga med (inte så konstigt efter den koffeinchocken). Fick dock en förklaring av henne efteråt. Hon har narkolepsi.

Kvällen avrundades med "Curry and Quiz" på Three Sisters. Frågesport och gratismat. Börja med att besvara frågor om våra huvudstäder, St Patricks Day och Kylie Minogues genombrottshit. Ta en paus och njut av gratis ris och currykyckling i foliepaket. Avsluta med lite filmfrågor. Gott, ekonomiskt och lärorikt.

Dagens skotte: Jag tar personligen på mig ett av våra felaktiga svar under gårdagens quiz. En av filmfrågorna var hämtad ur en känd film som Sune kunde svaret på. Han talade och jag skrev. Efter att vår DJ hade rättat svaren, fick vi tillbaka resultatet. Fel film. Konfronterade Sune om detta. Dock hade han rätt. Det var "Dawn of the dead", precis som han hade sagt. Synd bara att min hörsel inte alltid uppfattar alla decibel utan hade tolkat hans svar till "Douglas the dead". Tyckte det lät som en suspekt titel, men vem är jag att säga emot en filmfantast. Jag ska inte skriva nästa gång.

Jag fick en roll. JAG FICK EN ROLL! Det lonar sig tydligen att skrika sig hes nar bomber exploderar pa auditions. Gah! Jag ar sa exalterad har i skolans datasal att jag inte vet var jag ska ta vagen (under databordet?). Kanner for att gallskrika lika rejalt som jag gjorde pa min audition, men jag tror inte att det skulle uppskattas lika starkt har som det (tydligen) gjordes i torsdags. Dock var det inte maffiaeposet som jag blev tillsatt i, utan det andra dramat - "Shakers - en 80-tals pjas med fyra karaktarer, olika levnadsoden pa en bar. Fick ett luddigt mail fran regissoren. Forstod forst inte vad hon skrev. Mailade och fragade om rollen. Laste hennes mail tre ganger till. Fick maila igen och ursakta att min skalle for tillfallet kanns som den ar gjord av appelmos och att det darav tog det mig nagra genomlasningar att fatta inneborden av hennes ord. Repetitionerna borjar imorgon. Nu skriker jag (in my mind).

Som korsbaret pa jordgubbsshaken, blabaret i frukostmusliin, fyrkantsknappen pa mobilen, skummet pa latten, fetaosten i salladsbuffen, en inklamd parantes i en ljuvlig meningsbyggnad - sa skrev Sarah precis att hon har signat upp oss pa nagonting som tydligen ska ge oss Internet inom de narmsta 48 timmarna. Lycka.

Dagens skotte: Sarah kommenterade att mitt har har fatt en morkare farg i dagarna och gar numera under definitionen "rich espresso" (i alla fall enligt forpackningens beskrivning).

"Oh you dyed your hair...looks good, brings out your face."

Valdigt glad over detta stralar jag ett - "Thanks Sarah, that's so sweet" - tillbaka. Sarah tittar upp mot mig och rycker pa axlarna:

"Ey, no worries... I say that to everyone that's dyed their hair. People seem to like that."

Lite for arligt kanske.

Fröken Vår kom tillbaka idag. Dock hade hon dumpat Herr Internet på vägen för han syns fortfarande inte till. Nödlösning? Ett par kvarter upp på Nicholson Street ligger Beanscene café - mycket gott kaffe samt gratis trådlöst Internet. Vad mer kan en koffeinstinn flicka med en handdator behöva?

Skottland vann igår. Varenda pub var fylld till bristningsgränsen med människor i blåvita tröjor, loch ness mössor och skotskrutiga kläder. Vi gick i lemmeltåg med tusentals åskådare till och från stadion. Luften doftade överfriterad snabbmat och sockermunkar. Människor med säckpipor stod längs med trottoarerna och spelade för några pennys. Det var utpräglade kösystem till öltälten och vid snabbmatsstånden friterades allt, till och med pizzorna. Skottland vann och staden kokade som en enda gigantisk fritös av oljig segeryra.

Louise, Gabby, jag och Ania. Vi hade inte tur med vädret på vår resa, men 
som ni vet sedan tidigare så avsäger sig Internationella studentföreningen
allt ansvar för rådande väderförhållanden på sina resor.



Oban - kuststaden som vi besökte.



Nyligen hemkomna och redo för ceildih.



Anne och improviserad skotsk countrymusik bredvid baren. 
Säckpipespelaren som spårlöst försvann från scenen blev här återfunnen.



Karl för sin kilt? Definitivt! James höll klanens turkosrutiga heder vid liv.



Skam den som ger sig.



Pompa och ståt innan avspark.



Bollen är där någonstans.



Där var den. Eller?



Självklart älskar vi rugby.

Beviset på att jag har haft nöjet att få besöka Skottlands officiellt bästa
 toalett 2009. Stort ögonblick. Det är lätt att bli kräsen så här i efterhand.