somewhat scottish

Jag har lite språkproblem med pjäsens manus. Orden kommer inte alltid ut som jag vill att dom ska. 

Min regissör kämpar febrilt med att försöka lära mig uttala "Vicky" på ett manligt vis, utan att det låter som att jag försöker improvisera fram en sluddrande fyllebult från östra London. I förrgår slutade det med att hon låg och rullade i skrattkramper på golvet, när min accent accelererade till att låta som Bianca från klassiska TV-såpan "East Enders", när hon gormar "Riiiickeeyy!" så fort hon kommer på honom med att vara otrogen. Jag jobbar på mitt uttal.

Ibland är dialogerna så rappa att jag skapar mina egna ord och meningsbyggnader i ansträngningarna att hålla mig kvar i scenen. När jag efter ideliga kamper med att hålla tungan rätt i mun tittar upp från mitt manus, möts jag av fyra par frågvisa fiskögon. Ögonen undrar vad i helskotta det är jag försöker få fram. Jag vet det knappt själv. Bara att ta om det från början.

Totalt så lämnar vi inte scenen på 45 minuter utan är i en ständig dialog med varandra, samtidigt som vi växlar våra roller. Att byta karaktär mellan att vara cynisk servitris, "larger-than-life" affärsman, nybliven alkoholmyndig, propert butiksbiträde, blåst/arg/skrikande restauranggäst och egocentrisk mansslampa, är en utmaning som kräver sina övningar och förberedelser innan. När man dessutom ska göra det flera gånger om, är man efter tre timmars repeterande i ett närmare schizofrent tillstånd.

Den 2 maj är det upp till bevis. Premiär! Tidsoptimistiskt måste jag säga. Men vi jobbar på - nöter manus och agerar på scenen, svär och skriker, skrattar och gråter (nästan), sliter sönder manus och river möbler (bokstavligt). Regissören tar ofta med mutor i form av brownies och banankaka, varav fortsatt utveckling av karaktärerna belönas med godsaker efteråt. Hennes grepp fungerar mycket bra. Teaterambitionerna utvecklas i repetitionernas jakt på den perfekta karaktären/chokladkakan. Illa att man är så lättköpt. Särskilt med sötsaker. Om hon skulle lova mig en "seven-layer-decadence-chocolate-cake" (ja den finns på riktigt) efter premiären, ska jag bjuda henne på en show hon bara kunnat drömma om de nätter som hon har legat sömnlös och svurit över sitt svenska tillskotts språkbrister.

Dagens skotte: Det är inte bara jag som är schizofren i den här staden. Vädret är inte nådigt i sitt sätt att växla karaktär. Förutom våra skådespelarkamper inomhus är vi rädda för att byggnaden vi övar i ska rasa över oss i stormovädret som ofta råder om kvällarna. Det bankas i taket, slungas mot väggarna och viner vind genom fönsterkarmarna. När man efteråt försöker ta sig hemåt igen, sätter man resterande krafter till att försöka hålla sig kvar på trottoaren. Ett steg framåt blir två älgkliv bakåt. Precis som med repetitionernas språkmissar, så är det bara att gardera sig. Bit ihop, plocka ut frisyren ur munnen och fortsätt gå. Banankakemutan i det här fallet är en längtan efter att nå nästa tvärgata där det troligtvis är medvind. I alla fall i ett par kvarter. När man senare utmattad krälar sig hemåt de resterande hundra metrarna, kan man njuta av synen av blomknoppar i the Meadows och påminnas om att när man vaknar igen imorgon bitti är det troligtvis shortsväder.