somewhat scottish

Jag var på audition i förrgår för Napiers Drama Society's årliga dramauppsättning. Gjorde en monolog om lyckan att ha stark tilltro till sitt horoskop, samt fick improvisera kring en illusionerad bomb som när som helst kunde sprängas om inte en av oss var villig att offra sig för de andras överlevnad. Tror det gick rätt bra. Regissören ville ha dramatik och panik. Det fick han - i alla fall från en av oss. När bomben "exploderade" skrek jag ett avgrundsvrål så hjärtskärande att alla tystnade. Alla utom jag. Jag fortsatte skrika. När rösten tog slut låg tystnaden kvar som en tjock dimma över rummet och jag kände människornas uppspärrade blickar fastetsade på min kropp. Tystnaden verkade vara i en evighet. Jag började undra om färgen i mitt varma ansikte berodde på skrikets uttömmande krafter eller om det var en bieffekt av att känna sig extremt utpekad. Författaren till dramat bröt till slut tystnaden:

"Well...alright...thank you guys...you can go home now. We'll get back to you if we're interested."

Vi fick ögonkontakt och jag log lite snett i ett desperat försök att övertyga honom om att jag faktiskt inte är galen. Lätt skakig efter skriket började jag darrande klä på mig jackan. På vägen hem tog jag följe en bit med en av de andra skådespelaraspiranterna.

"Jesus Sara...when I thought you were done screaming, you were just halfway through. You just kept going!"

Jag var själv förvirrad över min insats. Att vråla så intensivt (så länge) kan liknas vid en utomkroppslig upplevelse där man tappar all självdisciplin och kontroll över sina sinnen. Men vad skulle jag göra? Bomben sprängdes och med den hela rummet. Vem skulle inte skrika då?

Igår var jag hes, men förhoppningsfull. Få roller och många sökande. Det skulle vara fantastiskt kul att få en roll, men många av dom andra verkar ha sysslat med teater tidigare och har erfarenheter som jag själv inte har. Vi får se. Jag tar det som det kommer. Om inte annat så lär jag bli ihågkommen som den svenska utbytesstudenten som lyckades skrika bort all form av självbevarelsedrift. Alltid något.

Väntar på att få bege mig till Murryfield stadium och ta mig an en annan form av intensitet. Rygby - six nations - Skottland vs Italien - 40 000 åskådare (förhoppningsvis). Har fått rösten tillbaka så jag känner mig redo att vråla på nytt.

Dagens skotte: Efter att jag och Louise spenderat gårdagen med att färga både hår och pajformer bruna, tog vi oss an en ny skotsk delikatess (det finns så många). Den här gången var det "Scotsh egg" - ett hårdkokt ägg, omgivet av pressat fläsk och friterat skorpmjöl. Ägget såg väldigt skeptiskt ut på assietten. Det luktade schnitzel. Smakade ingenting. En så omotiverad rätt undrar jag om den inte uppstod av en olyckshändelse. Någon stackars restaurangpraktikant råkar tappa ett överkokt ägg i korvstoppning, varav det rullar vidare över brödsmulorna på diskbänken, för att slutligen slinka ner i fritösen. Vóila! "Scotsh egg" - en ny givande turistinvestering. Prakitkanten fick nog en utskällning av kocken efter det klantiga missödet. Det var det säkerligen värt. Han tjänade nog en hel del på sin kulinariska upptäckt.

Som vanligt fick vi fråga efter vägen. Till slut såg vi en gubbe utanför ett stenmonument som slätade ut rynkorna på kilten. Då förstod vi att vi var nära.

Ceilidh - en skotsk festtradition sedan urminnestider, där männen bär sina kiltar enligt klanens alla regler och traditioner. Dock var det flera manliga besökare som i helgen hade förbisett klädkoden. Sune såg lättad ut när han insåg att han inte var den enda utan kilt - alla män i det här landet kan inte förväntas härstamma från en anrik skotsk släkt med husknutar i 1700-tals betong belägna i trädgårdar lika stora som Dalsland. Jag var dock mäkta imponerad av många mäns rotande i familjens klangarderob. Kiltar och långstrumpor med tillhörande knätofsar, broderade läderväskor i bältena och matchande skinnskor med snörning - standardklädsel för en McDougal/McDonald/McIntosh. Denbih, Louises nya zeeländska rumskamrat, hade bjudit oss. Fastklistrad vid hennes sida stod pojkvännen - en stolt bärare av klanen McIntyrers turkosblåa rutor på kjoltyget. Jag höll fast vid trogna turisttakter och tog ett kort.  

Tre våningar människor - tre sardinburkar i en stapel. Dock var vi rörliga sardiner som virvlade runt i ljudvågorna av Scottish country music. Vårt vältrande styrdes från scenen av en violinist med mikrofon och klara(?) instruktioner till hur varje dans skulle genomföras. Med sig på scenen hade hon en gitarrist och en kille på flöjt. Tillsammans försökte de skapa ordning i den sprattlande fiskströmmen. Killen på säckpipa hade vid en ouppmärksammad tidpunkt under kvällen flytt scenen och evakuerat till baren. Han kom aldrig tillbaka.

Svetten rann och glasen tömdes. Männen bjöd upp och kvinnorna skuttade ivrigt med. Armkrok vänster, hoppa höger, klappa 1-2-3, stampa i tretakt, snurra några varv och...ny partner? Jag var inget hörn den här gången. Jag var en mänsklig propeller med hår fastklistrat i läppglanset och kjoltyget fladdrande i 45 graders vinkel. Männen var navarna som jag flög runt emellan och deras armar plockade upp mina taktfasta propellerslag lika snabbt som dom snurrade iväg mig igen. När uret visade 3 tändes lamporna och salen tömdes lika snabbt som den sista pinten rann ner i min ständigt törstande strupe.

Dagens skotte: Rik som man har blivit här på onödigt vetande, så kunde jag inte stå emot att lägga märke till missplaceringen av männens läderväskor. Förr i tiden, när männen stred på fälten och kvinnorna lagade haggis från egenslaktade galtar, var läderpåsen till för att männen skulle kunna bära med sig havre i strid. En matlåda som endast behövde tillsättas med två delar vatten för att svälla upp till en mumsig, grådaskig grötportion. Då gick det inte an att ha skinnväskan bak med tanke på fuktproblem i maten vid eventuella sittplatser i naturen. Inte heller kunde man ha den där framme, eftersom en annan typ av säd kunde bli defekt om påsen slog emot tillräckligt hårt i stridens hetta. Den fick helt enkelt hänga och slänga på sidan. Vet inte om någon av männen förvarade havre i lördags, men med tanke på att dansgolvet till och från såg ut som ett stridsfält så hade nog en annan placering varit att föredra för klanättens fortlevnad.

"Hello boys and girls...my name is Ann and I'm your guide for this trip. Say hello to your busdriver on my right handside - Bob - who after a dramatic event with a car garage last week is ready to drive you all the way up to Oban on our beautiful west seaside. We're so happy you're alive Bob."

Kvinnan i den övre medelåldern vänder sitt blanka ansikte mot mannen bredvid och fyrar av ett bländande leende som avslöjar rosa läppstift på båda framtänderna. Faktum är att hon inte slutar le på hela resan. Inte heller försvinner läppstiftsfläckarna. Bob sneglar upp från förarstolen och grymtar något osammanhängande tillbaka. Han ser måttligt road ut över att ha blivit degraderad från ämbetet som kungafamiljens chaufför, till att köra turistbuss åt Napiers internationella studentförening.

Bob kör snabbt, missar avfarter och får backa på landsväg. Vägarna är slingriga och kurvar sig likt nyutblåsta serpentiner runt det varierande landskapet. Vår chaufför slickar mötande turistbussar med högersidan av sitt eget fordon, en gång så nära att till och med Anns leende försvinner ett par sekunder och hon hackar skakigt fram ett: "Well done Bob." Bussen är knäpptyst. Ann sätter sig ner.

Vår bussresa genom de västliga högländerna upp mot kuststaden Oban, avbryts ständigt av toalettpauser efter vägen. Jag hade dock önskat att vi kunde stanna till vid fantastiska Loch Lohmond - en nationalpark i rostrött, senapsgult och varierande gröna nyanser, som ger mina armar ståpäls den femton minuter långa resan genom landskapet. Fantastiskt. Tyvärr får vi bara bevittna naturen genom fönsterrutan.

Vår guide Ann berättar historier och anekdoter längs med hela resan - om William Wallace, Monthy Python, kiltarnas historia och kloroformens uppkomst.

"Aren't we girls glad the scots invented choroform so we can give birth in a less painful way. Don't you agree dear?"

Hon sneglar ner mot en höggravid blond flicka på första bussraden. Flickan nickar hetsigt tillbaka. Bakgrundsmusiken i bussen är vår guides blandband som varvar banjos och country med mjukporriga saxofonslingor. När Ann inte pratar kan det hända att hon nynnar med i melodierna. Annars pratar hon. Hela tiden. Vid ett tillfälle mitt i en historia höjer Bob volymen. Ann tystnar och sätter sig ner.

"Hello...what do you mean we can't stop? Listen to me! I have a pregnant lady on the bus who's in serious need of a toilet. I'm stopping this bus right now! Ooops, the mike..."

Ett krasande hörs från högtalarna när ljudet bryts. Ann glömmer flera gånger att stänga av mikrofonen när mobiltelefonen ringer. Guiden i vår andra turistbuss är smått irriterad över att vår buss stannar så ofta för toalettbesök. Ann ignorerar detta och nästa stopp blir vid "Loo of the year" - ett diplom bredvid handfaten visar tydligt hur toaletten är framröstad av en kommitée till 2009 års bästa skotska toalett. Vi tittar oss omkring och tar in ögonblicket. Den är rätt fin faktiskt.

Vidare stannar vi till hos Hamish - en skotsk tjur som är vida berömd efter att ha blivit räddad undan masslakten under tidigt 90-tal, då galna kosjukan härjade i landet. Ingen vet varför just den här kon blev räddad, men nu är den berömd och har fått ett turistcenter uppkallat efter sig. Hamish har fått porträttera både nyckelringar och almanackor, samt blivit avbildad på flertalet vykort och målningar. Jag undrar dock hur gammal tjuren kan bli. Om Hamish avlider, så dör en hel turistinvestering med honom. Är vi verkligen säkra på det är den riktige Hamish vi ser och inte Hamish nummer 5? Tänk om den här tjuren bara är en bluff, en följd av en lång turistkonspiration. Kanske finns det flera klonade kossor på lagret bakom restaurangen.

Färden bär vidare. Sol övergår till regn och när vi når Oban är vädret inte nådigt. Mysig stad och mycket god fish n' chips. Loch Long och flertalet andra locher körs förbi på hemvägen. Ann har lite problem att uttala ordet "loch", vilket gör att hon flertalet gånger låter som om hon har satt något i halsen och jag undrar om inte Bob är beredd att göra en heimlich manöver på henne. Blandbandet börjar bli slitet och tystnar. Bussen faller i dvala och i mörker når vi Glasgow och senare kära Edinburgh.

Väl hemma är det snabbdusch, ombyte och plattång som gäller. På med nya skor och iväg på Ceilidh. Mer om detta i morgondagens inlägg.

Dagens skotte: Fram till efter andra världskriget var det förbjudet för skottar från höglandet att bära något under kilten så till vida de inte:

•         mötte drottningen

•         var på begravning och visade respekt gentemot den avlidne.

•         var på dans där kilten lätt kunde åka upp och blotta de vitala delarna.

Efter andra världskriget introducerades dubbeldäckaren. Många damer i trappan upp till övervåningen förfärades över vad de såg när de tittade upp för att hålla balansen och istället kom på sig med att stirra in i Höglandets försörjningsmaskineri. Detta ledde till att det blev tillåtet att när som helst, var som helst, bära underkläder under kilten.   

"So what's it like? Is it like linedancing but in a more scottish way?"

Läraren tittar misstroget upp från sin transistorradio - en fyrkantig tingest som troligtvis härstammar från tidigt 1900-tal.

"Oh no, not at all...think more like ballet. You might wanna stretch before we start!"

Balett? Hade verkligen inte anat att skotsk höglandsdans skulle innefatta pointade tår och utåtvridning. Lärarens blick som uppmanar till omedelbar stretching får mig att raskt hoppa ner i en höftböjare. Gabby och Louise är inte sena att hänga på. Min ängel från förra veckan var visst lärare i fortsättningskursen. De oerfarna skandinaverna får fromt gå över till nybörjarklassen för att lära sig grunderna.

Sträck, point, touch, klack, hopp, byt, vrid, ut, in, bak, fram. Det gick snabbt. För snabbt för vår nybörjarkapacitet. Gabby sträckte hålfoten och jag och Louise kämpade med fotarbetet men såg mest ut som om vi trampade på glödhet grillkol. Det väldigt feminina i fötter och ben, fick kompenseras av robusta manliga armar vars obefintliga biceps skulle spännas och ge sken av "Kvinnor kan" (eller "angry washing woman" som det officiella namnet var). Mystisk symbios av kroppsrörelser. Som en mutation av Kalle Stropp och Hulken - gräshoppsbalett möter testosteronstinna armmuskler.  

Country dance följde därefter. Inga sträckta ben här inte - här gällde det att skutta runt i ring/trekant/fyrkant/hexagon och hoppas att man slutade på rätt ställe. Vilket jag mestadels inte gjorde. Som tur var var jag inte den enda.

"What do I do? Louise what do we do?"

Vi står i en formation som jag tror ska ge sken av att vara genomtänkt. Louise skakar på huvudet i en uppgiven gest. Gabby lutar sig mot mig.

"Du är ett hörn Sara, ett hörn. Vi ska dansa runt dig."

Kul. Jag är ett hörn. När man får rollen som en rumsavskärmare tilldelad sig gäller det att tänka positivt. Ett hörn är nog en roll som jag skulle kunna vara ganska bra på - "Corner people" borde ju inte behöva anstränga sig allt för mycket. Inte då. Hörnen skulle byta plats med varandra. Sedan var jag tydligen inte ett hörn längre, utan hade hamnat mitt i en cirkel av intrasslade armar och hoppsasteg. En gubbe i kilt drog ut mig och försökte hitta min hand bakom ryggen, varav jag därefter föstes ihop med Louise och vi hojtade "Left! Left! Left!" för att säkerställa att vi symbiost skuttade åt rätt håll.

Efteråt blev vi tillfrågade om vi ville följa med på en folkfestivalsresa med buss till Ungern. Tror den var i maj. Jag tackade nej. Känner mig inte riktigt redo för detta tilltag än.

Imorgon bär det av till Högländerna (bilder följer). Längtar något enormt efter detta. På kvällen/natten/morgonen ska vi på en skotsk traditionell ceilidh - gaeliska för dans, fest och kiltar (mer bilder). Kvinnorna har inget kiltkrav, det räcker med en vanlig klänning. Jag tycker synd om Sune. Kiltar är dyra att hyra, även fast St Kildas kiltuthyrning erbjuder 20% avdrag för studenter.

Dagens skotte: Det är lätt att förstå skottarnas kärlek till sin danstradition. Bakom varje pointad stortå, i varje skuttande högerfot och spänd vänsterarm, ligger det så mycket historia, kultur och avlägsna berättelser om frihet och kamp för rättvisa. Själv är man aningen begränsad i sin talang till detta fenomen, men en otroligt rolig upplevelse kompenserar för alla förvirrade blickar, intrasslade kroppsdelar och diverse felplaceringar. 

En av anledningarna till att jag älskar teater är känslan av att vara helt uttömd efteråt. Rösten har blivit hes, man är fysiskt utmattad som efter ett pass på gymmet och psyket har fått sig en grym kick av terapeutiskt välbefinnande. Det spelar ingen roll om man agerar en giraff som har sprungit vilse i Brighton, en man i strutskostym som blivit inlåst på drottningens toalett eller en biobesökare som hysteriskt letar efter sina förrymda zebror under stolarna. Känslan av att få spela ut och överdriva är fantastisk - ett rejält tigerbalsam för själen. Man mår så bra.

Jag hittade till slut Napiers Drama Society på översta våningen i Merchiston. Vilket gäng som mötte mig. Det kändes som att komma in på Kolmården och få höra att låsen till burarna har gått upp så nu är alla djur på fri fot. Helt hysteriskt och sjukt roligt. Den ende som jag sedan tidigare kände igen var Robert - en tysk utbytesstudent med kort lockigt hår, små klotrunda glasögon på nästippen samt skäggstubb på hakspetsen. Hade Goethe fötts i förra århundradet som 80-talist skulle han garanterat ha sett ut som Robert.

Två kaotiska timmar följde. Ena stunden skulle jag agera bombastiska känsloyttringar gentemot mina medskådespelare, i nästa stund var jag fast i en improvisationsövning och letade grönsaker under havsytan. Improvisationerna avlöste varandra och till slut hamnade jag i en politiskt inkorrekt version av "Hans och Greta" och togs tillfånga i häxans hus vars väggisolering bestod av grovt bröd och runt husknuten frodades broccolirabatterna. Efter denna saga för politiskt insatta sjuåringar, bar det av till "Union bar" och en välförtjänst pint fick runda av skådespelet.

En föreställning ska sättas upp och premiärdatumet är satt till början av maj. Ska strax läsa manuset. Känns mycket lovande hittills. Det enda jag vet är att det utspelar sig i 1920-talets Chicago med Al Capone i huvudrollen och maffia och pang pang i bakgrunden. Ser mycket fram emot detta.

Dagens skotte: På dagens föreläsning av skotsk kultur och historia fick jag bland annat lära mig att skotten Thomas Telford lade grunden till Göta Kanal (farleden, inte filmen), James Dewar från Glasgow uppfann termosen och William McConagalls berömmelse består i att han är ansedd att vara världens sämsta poet. Undrar vad jag får lära mig nästa vecka.   

Kom hem idag från skolan och hittade två vaktmästare i badkaret. Dom börjar bli stammisar i vår lägenhet. Värme, vatten och vind - alla element med anknytning till vår lägenhet (både de från moder jord och de som är fastskruvade i väggen) behöver fixas i vår lägenhet vid något tillfälle, någon tidpunkt i veckan. Innan de lämnade vårt badkar fick vi en utförlig förklaring till problemet i duschen samt instruktioner om nuläget. Tyvärr var det jag och Betty som mottog informationen vilket ledde till (åter igen) en total misskommunikation i språk. Mina ögon letade febrilt efter Sarah och uttryckte ett glasartat budskap av - "help...can...not...understand...accent...". Hade dom fixat duschen eller inte? Vi förstod ingenting. Sarah dök upp. Hallelejua. Duschen var fixad men vi får inte använda den på hela eftermiddagen för då förstörs pumpen. Aj då. En tjeckoslovak med fett hår, en nyjoggad skotte och en unken svenska, tackade för hjälpen.

Ser fram emot att släppa fram teaterapan senare ikväll. Napier Drama Society - universitetets teatersällskap har träning/möte/pjäsgenrep/dialoggenomgång/?? och jag är väldigt förväntansfull inför detta. Har fått vägbeskrivning fram till övervåningen på Merchiston campus, varav jag därefter fick instruktionen att följa oväsendet. Låter mycket lovande det här.

Dagens skotte: Språkpolisen är i farten igen - denna gång vid anslagstavlan utanför min föreläsningssal på Craighouse. En helt vanlig annons, om en helt vanlig lägenhet, med ett helt vanligt rum till uthyrning, där allt är inkluderat i hyran - dock med vissa anmärkningsvärda erbjudanden som avslutning:

"...and you would be sharing one other female student."

Det var många som hade snappat åt sig flikarna med slarvigt nerklottrade telefonnummer. Man kan ju undra vad det var som lockade mest i annonsen.

Skottarna är som galna i gångar -ju fler, krokigare och mer ogenomtänkta, desto bättre. På skolan räknade jag sist gång att det tog mig totalt nio dörrar att hitta från föreläsningssalen till min professors arbetsrum. Hittade inte tillbaka till huvudingången efter besöket, utan hamnade nere vid en källardörr som ledde ut mot skogshållet. Idag tog det mig tre kråkslott och ett myller av trappor (är säker på att dom rörde sig) innan jag hittade in till biblioteket. Innan detta hade jag lekt katt och råtta genom hela Edinburgh i jakt på den rätta kurslektyren. Varenda busslinje genom stan har fått minst en sits värmd av min kroppstyngd idag. Jag har sökt med en galnings frenesi efter kurslitteratur i butiker, bibliotek, bakom buskar och under stenar. På Blackwell's drogs jag oemotståndligt mot läkarstudenternas avdelning där man kunde få köpa bläckpennor gjorda av benknotor i plast, behållare för id-brickor samt labbrockar i polyester för £16.99 styck. Lyckades dock hålla fingrarna i styr och nöjde mig med en penna med inbyggd belysning.

Det är lätt att känna styng av dåligt samvete över sitt eget leverne när man umgås med mina flatmates. Eugena jobbar extra som journalist på en tidsskrift för Edinburghs arbetslösa och drömmer om att få volontärjobba med barn i Sydamerika. Sarah extraknäcker på ett lokalt café varenda helg och bakar cheese cake och bröd lika ofta som en annan byter strumpbyxor. Betty jobbar stenhårt med sina modeskisser och skapar konst till framåt 5-tiden på morgonen. Thomas gör inte en fluga förnär utan ler alltid, till och med när han stryker sina jeans. Själv har jag aldrig ägt ett strykjärn, bara en strykbräda som jag glömde bort i samma stund som jag fick tillbaka kvittot på IKEA.

Dagens skotte: "Cowgate" - denna ödesdigra gata som kännetecknas av en halv ko i mässing som sticker ut från ena husväggen. Går man runt hörnet kan man se hur framdelen av mamma Mu i skimrande metall sticker ut genom en annan vägg. Jag har hamnat här flertalet gånger under min vistelse och aldrig lyckats hitta rätt väg ut på första försöket. Efter ett antal upprepade besök i "Cowgate" borde man anta att jag har lärt mig vägen ut därifrån, men så är inte fallet. Jag riktigt hör när jag närmar mig gatan hur kossan i mässing råmar illasinnat mot mig. Först tittar jag ner på kartan, sedan rätt upp i skyn. Så fort jag kommer på mig själv med att stirra in i ett koarsle i mässing - då vet jag att jag är vilse. Igen.

Ett litterärt pub crawl. Bokstavligt talat. Ett väldigt annorlunda tema på en pubrunda. Jag förstod först inte vad vi skulle göra när Louise kläckte Sunes planer om att gå med på en guidad tur runt Edinburgh som innefattade teater, litteratur och öl. Förväntningarna inför denna okända tillställning stegrades när jag närmade mig Grassmarket. Skulle jag få Wordsworth's "Daffodils" reciterad för mig medan jag avnjöt en kall Guiness på "Jolly Judge"? Eller skulle jag i rödvinssfärgat tillstånd få bevittna ett tornerspel från Ivanhoe på puben där sir Walter Scott skrev novellen?

Uppe på övervåningen till "The Beehive Inn" började en teatralisk pubrunda bland Edinburghs kvarter - där vi ena stunden beställde pints i barerna, varav vi därefter fick höra anekdoter om den haltande Sir Walter Scott, Richard Burns kärleksproblem och Dr Jekylls omvandling till Mr Hyde. Ett tre timmar långt skådespel genom Edinburgh som hade underhållning som garanti på biljetten samt rabatt för studenter och arbetslösa. Hur man bevisade att man var sistnämnda var det ingen som visste - inte ens våra guider Clart & McBrain som startade turen för sexton år sedan.

Det gick undan mellan pubarna. På High street fick jag och Anne fick göra om våra jackfickor till doggy bags för våra vinglas. Det dyraste glaset rödvin hittills under min skotska vistelse tänkte inte jag förspilla bara för att jag inte hann dricka upp innehållet på plats. Ner i fickan med glaset och ut i den skotska stjärnklara natten mot nya pubäventyr. Glaset tömdes helt på vägen, dock inte i munnen som planerat utan via en stor fläck längs med högersidan av magen. Tur jag hade mörka kläder. Jackan som precis hade tvättats fri från veckans kaffefläckar, fick sig en ny tvättomgång imorse. Vi, skandinaverna, avslutade turen på Rose street, där vi fram till stängningsdags skålade våra glas för härliga tider och stipendier (hurra!), samt satte i oss småkorvar i skål och ett potpurri av olika chipssorter.

En härlig fredagskväll! Uppvaknandet imorse kunde konstatera att min hälsa nu har degraderat mig till horisontellt läge, så det blir en Happy Valentines hälsning från sjuksängen på rummet. Får byta ut kvällens planerade utgång med mina flatmates mot nya valentines i form av Julia Roberts och Richard Gere, samt en lånad skräckmusikal som påminner om Sound of music - fast värre. En klase vindruvor och ett paket strepsils får bli mitt lördagsgodis.

Dagens skotte: Mitt lokala apotek på hörnet har studentrabatt om man visar upp sin "Snap fax" plus studentkortet vid kassan. 20% vid första köpet och 10% vid övriga inköp - ett ekonomiskt medlidande till oss studenter som försöker förbise tecknen på feberinspirerade förkylningar så gott det går, tills viruset får övertaget och avgår med segern. Studentrabatt på Apoteket får plus i kanten. Funderar på och jobba ihop ett förråd av salva medan erbjudandena är så förmånliga som de är.

När man får höra följande kommentar från sin rumskamrat, då vet man att man har blivit alldeles för bekväm i sin vardag.

"Are you really going out like that? You look horrible."

Eugenas reaktion igår kväll när jag osminkad i dörröppningen iklädd en orgie av mjuka textilier skulle bege till Louise, där Monty Python otåligt väntade på mig med vienettaglass och blåbärsmuffins. Kombinationen tvättdag plus filmkväll verkar slå ut mörkerseendet i garderoben.

"At least your jacket looks nice. It's very...pink."

Tack Sarah för stödet.

Den tredje kursen verkar även den väldigt lovande - The power of language. Den är vad den heter - analyser av språkets kraft i ord, bild och form. Mycket intressant. Ännu mer intressant är min gruppsammansättning för det första arbetet. Jag har hamnat tillsammans med en tjej som är besatt av svenska fotbollslandslaget - inte deras spelstil, utan snarare deras estetiska kvalitéer. Den andra tjejen försöker värva mig till Napiers muslimska universitetsgrupp på facebook och kan inte sluta prata om förmånerna man får som medlem i detta sällskap. Att jag inte är religiös verkar vara helt ovidkommande. Tredje tjejen i sällskapet satt mest tyst och åt chips under första gruppmötet.

Imorgon är det alla hjärtans dag och jag fick precis en inbjudan till "some sugary love"på Livingstone place. Gabby som bjuder på kärleksmums. Själv kallar jag dom "love yummies" här borta. Osäkert vilken av översättningarna som stämmer. Jag söker ett officiellt namn på detta delikata bakverk.

Dagens skotte: Jag tycker synd om mr Proudfoot på första våningen. Inte bara för att han heter som han gör, utan även därför att han ett antal gånger har fått ovälkomna ryck i dörrhandtaget samt fått höra ljudet av desperata nycklar som ivrigt försöker penetrera nyckellåset. Jag har i början av min vistelse haft problem att skilja på dörrarna i huset - både vad gäller min egen dörr, samt huvudingången - vilket stackars mr Proudfoot har fått lida för. När jag efter mina smärre inbrottsförsök inser att det är fel dörr jag trakasserar samt att någon vaksamt hasar sig fram i tygtofflor över trägolvet innanför (säkerligen håller han andan med), springer jag iväg illa kvickt och hoppas att nästa dörr är rätt.

Min dag började på värsta tänkbara sätt. Sedan mötte jag en ängel på busshållplatsen.

Vaknade och insåg att det var min städdag idag. Sedan kände jag av en rosslig hals. Att det är min städdag idag har jag endast mig själv att skylla, eftersom jag har insisterat på ett städschema i lägenheten. Gjorde halva grovjobbet, gick sedan ner för att hoppa på bussen till campus.

Missade buss nr 1 med två minuter. Buss nr 2 hade en ouppmärksam busschaufför som missade att jag stod i mycket synlig vinkel på hållplatsen, samt att jag sprang efter bakdelen av bussen med händerna i vädret och skrek "STOP THE BUS!". Buss nr 3 gick inte ens dit jag skulle. Nu började jag bli nervös. Ny kursstart idag och det är inte populärt att komma för sent.

Då kommer det en kvinna emot mig, med blond hästsvans och en blomkruka i näven. Jag behövde någon att berätta mina bekymmer för så jag började hej vilt förtälja hela busshistorien, varav mina vilt fäktande armar helt glömmer bort take away kaffet i högerhanden. En smärre ocean av kaffe väller över hela mig. Nu får det vara nog. Kvinnan tittar medlidsamt på mig och räcker över en näsduk som jag tacksamt tar emot och torkar bort den bruna vätskan med. Inte nog med detta. Hon erbjuder mig till och med skjuts till campus om jag följer med henne hem.

Sagt och gjort. Vi tog sällskap på 42an till Gud vet var och där gick vi hem till hennes hus. I högerstyrd bil rattade hon mig genom vänstertrafiken upp till Craighouse campus - detta medan hon berättade om sina 3 (4?) olika jobb och stadens viktorianska arkitekturhistoria.
 

Väl framme kutade jag in på skolan och kom exakt på klockslaget i tid. Kaffefläckarna struntade jag fullständigt i - jag hade ju faktiskt svart jacka på mig, så det var ju en överkomlig skada. Halsen kändes bättre och jag insåg att resten av städandet senare i eftermiddag säkerligen inte skulle ta mer än ett par timmar. Den blonda kvinnan gav mig inte bara skjuts, utan hon utövade även någon slags healing på min dag. Det här var en bra dag, som ska avslutas hemma hos Louise med timmar av brittisk humor.

Dagens skotte: Jag var salig av lycka över denna enorma medmänsklighet när jag kom fram till campus och ville ge min ängel några pund som tack för skjutsen. Det gick inte på fråga. Det enda hon ville ha i gengäld av mig var ett löfte. Hon fick mig att lova att jag ska testa på skotsk höglandsdans i kilt nästa torsdag. Tydligen var hon en av lärarna i "Scotland Country Dance Society" - en förening som tar tillvara på de skotska danstraditionerna. Annorlunda sätt att värva nya människor. Självklart kommer jag dyka upp. Sarah ska följa med mig - hon älskar skotsk höglandsdans.

Imorse svalde jag min kulturella stolthet och gick fram till Thomas, sade lite käckt - "Good morning Thomas" - varav jag därefter böjde mig fram till (inte bara en) utan två kindpussar till hälsning. Hans ögonvitor spärrades upp och han såg väldigt chockad ut över att jag korsade min inre kulturella tröskel. Mycket nöjd med mig själv vandrade jag iväg mot busshållplatsen.

Jag gick längs med the Meadows. Fågelkvitter hördes i bakgrunden. Bra tecken. När jag senare kom hem från universitet slogs jag i dörröppningen av en underbar värmesköld som omfamnade mig med en doft av instängd lägenhet. Underbart. Efter en vecka utan fungerande värme och med snö på tröskeln, var känslan av att få ta i ett fungerande element rent av nervkittlande.

Hade andra kursstarten idag - Scottish culture and society. Under denna introduktion lärde jag mig bland annat att: Skottland tidigare förbjöd golf till förmån för att allt fler skulle utöva bågskytte, John Knox lärde skottarna prata med Gud på 1500-talet och whiskey stavas olika beroende på vart det kommer ifrån. Onödigt vetande? Kanske. Fascinerande och spännande kurs? Definitivt. Plus att vi ska göra utflykter. Hurra.

"There' a moose, loose, about this hoose." Bokstavligt talat i dagsläget. Musfällan står laddad med en smaskig bit cheddarost mitt på trägolvet. Eugena är ansvarig för hanteringen av eventuell fångst. Jag avsäger mig allt ansvar i fallet, trots att jag är uppväxt på landet och borde ha erfarenhet på området. Annars har vi en katt på lager som vi får låna ifall fällan inte ger utslag.

Dagens skotte: Det skotska rättsjurysystemet har tydligen tre utfall - "guilty", "not guilty" och "not prooved"...? Ja det stämmer faktiskt. Valmöjligheter förnöjer tydligen i rättssalen. Det sistnämnda betyder i princip att "Vi vet att du är skyldig, men vi kan inte bevisa det." Så blir man frisläppt, men skammen hänger som ett tungt regnmoln över en så fort man går utanför dörren. Varför göra ett rättssystem i svart/vitt, när man kan göra en enda obeslutsam gråskala istället.

Jag är lite nervös när jag anländer till rugbyarenan - Wardon Recreational Park. Bara namnet låter olycksbådande, som om byggkonstruktören hade i åtanke ett rekreationscenter för sönderspelade rugbynybörjare. Det första jag ser när jag går in i baracken vid parkeringen är en skylt som signalerar MEDICAL ROOM. Efter det ligger omklädningsrummet.

När jag förstår att jag inte är den enda som greppar tag i en rugbyboll för första gången, så känns det genast mycket bättre. När vi sedan ska springa mellan stolparna på planen, går en tjej som påminner om en blond lilla My lite försynt fram till tränaren. Hon frågar vad man ska göra om man aldrig har sprungit tidigare och kanske inte orkar hela vägen. Tränaren spänner ögonen i henne och utbrister: "Well...if you're gonna play rugby, it's about time you start runnin' then, ey?" Springa går väl an för egen del, så länge det inte pågår allt för länge. Jag är snarare orolig för att bollsinnet kommer svikta/utebli.

"Take off your gloves!" Tränaren gillade visst inte min rosa/röda handbeklädnad från Poundsaver. Jag måste ta av mig vantarna. £1 kastas ner på gräsplanen. Kommer troligtvis aldrig använda dom igen. Fingrarna fryser. Det är tur att jag har eksemsalvan i handväskan.

Det är mörkt ute. Lamporna fungerar inte riktigt runt planen. Jag får kisa mot föremålet i luften och hoppas att det är bollen som flyger mot mitt håll i en välvillig passning och inte en av de omgivande konerna som kastas mot mig i en medspelares frustration över att jag suger.

Närkamperna uteblir. Lite synd faktiskt. Det närmsta jag kommer en fysisk attack är flämtningen som undflyr mig när jag en gång råkar fånga bollen med bröstkorgen. Jag är överlag så nöjd med att jag flertalet gånger lyckas fånga passningarna samtidigt som jag springer, att jag hela tiden glömmer bort tränarens restriktioner. Om jag förstår tekniken rätt så tror jag att man ska svinga bollen som när man hivar hö med en högaffel. Utgå från axlarna och pendla - titta på medspelaren/höskullen. Man ska kasta nybörjarbasketbollar. Inte snabba från bröstkorgen, utan lite lätt underifrån - som när man i råttsvansar och rosa benvärmare satte basketstraffar i trean.

Rugby är en trevlig kvällsritual, som bäst rundas av hemma efteråt med en kopp nybryggt te och en smörgås med philadelphiaost och aprikossylt. Tränaren lovade dock tuffare tag nästa gång, men frågan är om det blir en andra omgång för mig. Det var kul, men jag tror faktiskt inte att rugby är en av mina färdigheter. Konsten att hiva hö är en underskattad talang.

Dagens skotte: Har aldrig tidigare övervägt rugbyns terapeutiska inslag, utan bara sett de primitiva sidorna där survival of the fittest hägrar och människans jägarinstinkter tar över. Överlag så kändes dock hela träningspasset som en timmes lång terapisession. Man skulle lita på varandra, inge förtroende och helst säga varandras namn när man passade bollen. Jag undrade flera gånger om vi inte alla skulle ställa oss i ring och blundande falla emot varandra, medan vi tillsammans nynnade harmonier i kanon och kände av varandras närvaro.

Kursstart idag - Case studies in cultural studies. Min professor påminner om en frihetskämpe i fleecetröja, som varvar sin kamp för självständighet med att omsorgsfullt baka äppelpaj åt sina småbarn. En engagerad människa, som vevar mer och mer med armarna ju mer känslomässigt involverad hon blir i sin föreläsning. Hon log konstant i tre timmar - med både ögon och mun - och talade entusiastiskt om olika former av identitet, kulturdefinitioner och mellanmänsklig aktivitet. Fantastiskt engagerande och omtänksam person. Man kan inte annat än älska sådana människor.

Imorgon ska två skandinaviska flickor - den ene utan bollsinne, den andra utan gympaskor - ta sig an "Napier ladies rugby team". Jag förberedde mig på gallerian förut. Köpte ett par träningsbyxor och en stor tröja på Sport Worlds utförsäljning, samt rosa/röda kamouflagevantar för £1 på Poundsaver. Innan träningen klockan 19 imorgon bitti ska vi värma upp med "Free food, students only!" på Frankenstein, samt be en bön att skelettets 206 ben kommer vara intakta efter aggressiva kroppsliga attacker. Troligtvis kommer jag tillbringa största delen av träningspasset bökande i leran, alternativt ta skydd under avsittarbänken.

Thomas, den ende mannen i hushållet, har äntligen fått rätt nyckel från hyresbolaget, så nu kan vi leva individuella liv igen. Fem nycklar, fem individer - frihet!

Dagens skotte: Kulturkrock med sydligare breddgrader. Kindpussarna som portugisiske Thomas (nej han var visst inte fransos) gör till hälsning varje dag känns fortfarande ovant, även fyra dagar efter hans inflyttning. Kall svenska som jag är, har jag inte riktigt kunnat ställa om mig från handslag (eventuellt famntag) till pussar vid sidan av ansiktet. Jag blir därför stel som en pinne varje gång han gör en ansats till hälsning, vet inte hur jag ska fortsätta efter första kindpussen (det är ju alltid två stycken) utan stakar krampaktigt huvudet fram och tillbaka. Det slutar allt som oftast med att jag börjar skratta förläget, utbrister någon hurtig morgonhälsning för att släta över min stela framtoning och sticker sedan upptaget in huvudet i kylskåpet för att ha något att göra.

Haggis: Till beskrivningen något vulgär och makaber - får- och koinälvor blandas samman i en stor gott och blandat påse (komagen) och rätten serveras allt som oftast till misstänksamma turister. Hursomhelst, en korrekt tillagad haggis som serveras med potatismos, mosad kålrot, whiskeysås och vetekex(?), är en fröjd för både ögat och smaklökarna. Smaken påminner om köttfärslimpa med kålextrakt och utseendet avslöjar ingenting om rättens egentliga innehåll. Mycket delikat att skölja ner med en whiskey sour toppad med två klyftor citron.

Sammanfattning: Jag ÄLSKAR haggis!

Min "haggis tower" bestod av en stor rund klump med mat toppad med två runda vetekex på ena sidan. Skulle Musse Pigg avbildas som en maträtt skulle han troligtvis bli ett "haggis tower". Jag och Louise blev väldigt förtjusta i delikatessen. Anja (en tysk utbytesstudent) åt bara hälften för hon kunde inte sluta tänka på innehållet och Sarah tog en hederlig fish n chips för det har precis varit "Robert Burns day" här - en dag då alla skottar frossar haggis för att hylla sin främste poet. Mer haggis för henne o hon hade fått sjörbjugg.

Idag möttes dom - Skottland vs Wales - i "six nations" (berömt rygbymästerskap) och hela staden sjöd av spänning. Dock inte alltför länge eftersom Skottland förlorade rejält.  Rugby är en lek på allvar - vuxna män som umgås på en gräsplan med en medicinboll och har en hel nations förväntningar vid sina leriga skor. Vi var på The Thron och upplevde en orgie av primitiva instinkter, där fascinationen över huvudtacklingar och diverse mer eller mindre suspekta kroppsgrepp lyckades trollbinda oss alla.

Dagens skotte: se bild längre ner.


Jag har äntligen lyckats diagnosera problemet till varför jag inte kunde ladda upp bilder härromdan. Kasst internet. Så enkelt var det. Jag har som sagt inte varit så flitig med kameran hittills och ber om ursäkt ifall bilderna inte är estetiskt perfekta.





Utsikt från North Bridge.



Framtida arbetsgivare?



Ett av mina tre campus.



På väg till Edinburgh castle.



En helt vanlig gata.



Jag och Si - min hostelkamrat som var i Edinburgh och spelade squash.



Gårdagens rester? Inte då. Happy haggis! Ser inte lika aptitiligt ut som
Sarahs fish n chips, men låt inte synen förvrida smaksinnet.
Det var fantastiskt gott!



Louise, Sarah, jag och Anja.



Vackra husfasader.



Anne och Sune



Mitt rum från ena sidan.



Mitt rum från den andra sidan. vad som inte kan utrönas på bilderna är en
halv säng, samt en träbräda på väggen med böcker och DVDs.



Bild by request.


Dagens skotte (bildmässigt):



Man kan aldrig vara nog säker. Inte ens på universitetet.

Min kamera beter sig som en barnunge. Den har nyligen upptäckt den ofrånkomliga trotsåldern, då den envisas med att antingen vara med mig eller emot mig. Den varvar sitt on/off läge som den känner för på egen hand, den för ett himla väsen och när jag ska ladda upp bilder på datorn kommer det upp gamla(?) foton som jag raderade i november. Hur detta går till har jag ingen aning om. Jag tror inte det har att göra med att jag är oteknisk, utan snarare att jag tar hand om en varelse som försöker bryta sig fri och bli självständig. Samtidigt så älskar jag ju min kamera.

Ingen värme på hela helgen blev domen igår. Vi har nu fått in extra fläktar som står på o sprider någorlunda värme i våra fem rum och kök. På måndag ska vi få problemet fixat i alla fall. Varken jag eller Betty förstod ett ord av vad reparatören sa - hade han fixat problemet eller inte? Sarah (min skottska survival guide) fick återigen översätta från bred högländska till begriplig Edinburgh dialekt.

Utgång igår. Den här gången var det faktiskt en buss som väntade på oss utanför kårpuben - trodde inte en sekund på påståendet tills jag såg bussen med egna ögon. Jag och Louise tog plats tio minuter före alla andra för att garantera att inte missa utsatt avgång.

Jag gillar blandningen av människor på pubarna. Det är 18-års gräns överallt - väl inne blandas alla åldrar, kön och människotyper lika friskt som DJn varierar musiken från rock a la AC/DC till 80-talets bombastiska powerballader.

Ikväll kl 19 ska jag testa haggis. Morgondagens inlägg kommer således att antingen behandla ett "mmm va gott" eller eventuellt utebli på grund av magsjuka. Happy haggis (förhoppningsvis) på er!

Dagens skotte: Mellan pubarna kan man för £2/person få bli skjutsad av en student som extraknäcker som cykeltaxichaufför. Uppför eller nedför, raksträcka eller skarp kurva - det går alltid lika snabbt. Man kurar ner sig under den röda filten i sätet och ser chaufförens rumpa frenetiskt guppa en halvtmeter framför ansiktet i det ivriga pedaltrampandet. Känslan är en blandning av att vara en drottning på intågande parallellt med att ta sig en tur i Lisebergsbanan.

Jag älskar Edinburgh. Detta har förhoppningsvis framgått väldigt tydligt. Tyvärr är inte jag den flitigaste människan när det gäller att ta bilder på denna fanbtastiska stad. Inte heller är jag tillräckligt skillad för kunna "diagnosera problemet" som uppstår när jag försöker ladda upp de bilder jag väl har tagit på bloggen. Så tyvärr får min planerade bildserie utebli.

Den här staden byggdes på studentrabatter. Jag var ute och shoppade idag (första gången) med Louise. I affärerna skyltade "20% off for all students", inte bara på kiltar, utan även klädesplagg och skor hade denna förmån. Jag var helt salig. Värmen strular i vår lägenhet så jag köpte en stickad kofta, stor som en björnfäll, på Miss Selfrdiges. Skorna blev jag föräskad i så fort jag såg dom. Klänningsskjortan på Cult var för bra för att vara sann och det gröna ägget i guldställningen för £1 gör sig väldigt bra på skrivbordet. HMV (tror jag det heter) gav otroliga erbjudanden på CD-skivor och DVDs. I brist på en TV i lägenheten köpte jag en rea-box med tre säsonger av "Little Britain" för några pund (har aldrig sett serien tidigare, men har hört att den är rolig). Louise köpte en Monty Python box lika billigt, så nu kan vi tillbringa eventuella sysslolösa kvällar framför datorn med timmar av brittisk humor. När jag även köpte två CD-skivor på samma ställe, så fick jag "Pretty Woman" för £2 på köpet. Är mycket nöjd med dagens multimediasatsning . En dagbok gjord Indien av återvunna kläder samt ett paraply fick slå hål på dagens budget.
 
Lunch på Robertson's - en pub som skyltade med "Steak pie - minced beef ONLY £1,90". Vi gick in och möttes av ett femtiotal ansikten från medelålders män som i tystnad betraktade oss på vår väg till bardisken. Det var svältfött på kvinnor där inne - två servitriser plus en äldre dam i ena hörnet. Vi beställde vår mat, gick och satte oss och männen återgick till sina pints. 

Dagens skotte: På HMV hade de en skotts sektion, där bland annat årets partyskiva fanns till försäljning - "Scotland, let's party!" - med hits som "Happy haggis", "Donald where's yer trousers?" och "Hoots man! There's a moose, loose, about this hoose". Sara - min skottska författar-flatmate - översatte sistnämnda låt. Tydligen handlar den om en mus som är lös i ett hus. Absolut en kommande skivinvestering.

Skattjakt på skolan - den vilda jakten på registreringskortet.

Registeringsprocessen börjar med att vi, utbytesstudenterna, närmar oss första anhalten på vår registreringsresa, varav en man i mörka kläder börjar gallskrika åt oss med gäll röst:

"Up against the wall! Turn off your cell phones! Do it now!! NOW!!"

Herregud han menar allvar! Alla kastade sig upp mot väggen och började frenetiskt leta i ryggsäckarna efter rätt papper. Jag väntade på vidare domdering att sträcka upp händerna ovanför huvudet, sära på benen och få mina rättigheter upplästa. Någon sådan befallning kom dock aldrig. När jag panikletade efter mina antagningspapper i väskan var jag orolig att han skulle tro att jag försökte dra pistol. Han verkade dock förstå att jag var totalt ofarlig.

Efter denna arméliknande inledning följde en en och en halvtimmes lång labyrint mellan olika salar för att allt skulle bli rätt med registeringen. Fick äntligen mitt "matriculation card" så nu är jag 100% Napier student. Mitt egenhändigt tagna passfoto på kortets framsida hade redigerats - dörrspringan som genomborrar mitt huvud från garderoben i bakgrunden är nu borta.

Värre blev fotot på Lothian Buses. Jag och Sune skulle köpa busskort, varav jag blev senapsgul och Sune beigevit på identifikationsbilderna. Efter att ha fyllt i ett formulär och blivit tillsagd att dubbelkolla om informationen om mig stämde på skärmen, frågade jag om några siffror som stod under adressen:

"What are the numbers further down?"

"Well miss...that's your birthdate."

"Oh...alright... I knew that."

Freshers fair på skolan - studentföreningar som gör reklam för sina aktiviteter och entusiastiska studenter kan anmäla sitt intresse. Jag och Louise ska göra ansträngningar att bli aktiva atleter tänkte vi, så vi signade upp oss på "ladies rugby" (nybörjare, försöksomgång). Jag har det europeiska försäkringskortet i skrivbordslådan, så jag känner mig redo för en testomgång. Pappa lär dock ringa Länsförsäkringar och börja förhandla så fort han har läst detta inlägg. Övervägde även jonglering men beslöt att detta kanske var lite väl i överkant med mina färdigheter. Skrev upp mig på drama, fick massa student discounts samt Nya Testamentet som fickalmanacka. Jag frågade även pastorn som delade ut biblarna om han kunde förklara liknelsen mellan bibeln och Will Smiths nya film "7 pounds" (som för övrigt är helt fantastisk!). Jag har nämligen hört talas om eventuella paralleller mellan filmens innehåll och bibliska referenser. Han hade ingen aning om vad jag pratade om.

Dagens skotte: För ett pund har jag köpt ett studenthäfte som HELA terminen ger mig rabatter på en fjärdedel av Edinburghs utbud. Jag får bland annat äta "2 för 1" på Subway, klippa mig hur mycket jag vill för halva priset samt 20% rabatt på St kildas kilt uthyrning. Älska studentrabatter.

Vi har fått en ny roommate idag - Thomas från Frankrike. Så nu är vi totalt en svensk, en skotte, en tjeck, en spanjorska och en fransman som har bildat en egen privat Europeisk Union i södra Edinburgh - en multinationell femma på Buccleuch street. Jag har äntligen lärt mig adressen. Tror jag.

Holländska fotbollsfans på väg mot Tynecastle stadium för bortamatch? Nej då. Snarare ett gäng internationella utbytesstudenter ute på pub crawl (studentkårsarrangerad pubrunda) en frusen tisdagkväll, iklädda knallorangea t-shirts i XL med SR-logga (Sveriges Radio?) mitt på magen.

Jag, Louise och Sune väntade i början av pubrundan på en buss som aldrig kom (börjar se ett mönster i det här) och lyckades i ett väldigt tidigt skede under kvällen att tappa bort vår pub crawl grupp  - silverstjärnorna - eftersom vi skandinaver verkar ha väldigt svårt att uppfatta meningen i upprepade uttalanden som:

"5 minutes guys! We're leaving in 5 minutes!!".

8.15 klev jag upp imorse för att möta upp Louise vid Tollcross. "Free brunch at the Student Union Association, 10 am." Vi var där exakt klockan 10. Inte en människa. Vi gick en trappa upp till receptionen.

"Excuse us, could you please tell us where the free brunch is?"

"Free brunch?!" var svaret vi fick tillbaka av damen bakom skrivbordet.

Redan här började vi ana att något inte stod rätt till.

Eftersom missuppfattningar har blivit vardagsmat för vår utlandsvistelse, blev vi knappast förvånade när receptionisten efter några telefonsamtal kunde konstatera att det enda i matväg som fanns på plats var överblivna Doritos-chips från gårdagskvällen. Vi visade schemat som klart och tydligt påvisade att det skulle serveras brunch just idag, denna tidpunkt.

"Well...we'll see what we can do for you. You girls come back at 12 and we'll get you something to eat."

Sagt och gjort. Vi kom tillbaka två timmar senare och mötte upp andra hungriga studenter som också hade fallit för den falska marknadsföringen. Receptionisten hade dragit i rätt trådar, för travar av äggkartonger stod uppstaplade bredvid bardisken. Ägg, bacon, rund korv, fyrkantig korv, bucklig korv, bönor samt toast och ljummet kaffe serverades. Smakade sådär, men gratis är alltid gott. När vi ska gå säger servitören:

"That'll be £2 each."

Vi visade lappen som förklarade att det skulle vara gratis. Nej då, det stod ingenting om någon gratis mat. Totalt var vi 15 utbytesstudenter som hade fått för oss att det var gratis. Varför? Det stod att det serverades mat. Mina mentala associationer den här veckan har legat på en skrämmande låg nivå. Jag tog lojt upp plånboken och skulle precis betala när jag hör servitören säga.

"You don't have a bracelet on you?!"

Nej. Det där gröna, glittriga armbandet gjort av radioaktivt fiskfjäll slängde jag så fort jag fick chansen. Det var ju bara min "biljett" för pub crawlet kvällen innan. Eller...?

"That was your proof of getting student discounts all week. If you don't have a bracelet on you, you have to pay full price."

Jag gick därifrån med en sur eftersmak av fyrkantig korv (kan även ha varit den runda) i munnen.

Dagens skotte: Favoritstopp på pubrundan? Många fina ställen passerades, men mest utmärkande var nattklubben Frankenstein. Där serverade Latino-Frankenstein fajitas med guacamole. En vaxdocka av nämnda karaktär åkte ut och in ur en betonghåla över dansgolvet, samtidigt som Britney Spears åmade " Just like a ciiirkus" ur högtalarna och oljemålningarna på väggarna skrek ut - "IT'S ALIVE!!".

Alldeles för oftaI blir man rädd för sig själv. Men mer om detta senare.

Först måste jag berätta att jag precis har blivit erbjuden ett rum i en lägenhet! Jag gick in i hallen, blev kär i golvbrädorna och sa ja. Nu firar jag och Aerosmith firar tillsammans på mitt iskalla hostelrum med frusna vindruvor och dubbla tröjor. Jag riktigt hör hur Steven Tyler tar i lite extra på tredje spåret för min skull. Imorgon skrivs kontraktet på och jag får flytta ihop med en skotsk aspirerande författare, en spansk dansare i utveckling samt en kostymdesigner från Tjeckien vid namn Betsy.  

Tillbaka till min självcentrerade rädsla. Igår var det åter igen en gathering för internationella studenter, precis som i fredags - samma tid, samma plats. Jag, Louise och Zosia (en kanadensisk/polsk utbytesstudent) gick dit, satte oss ner och väntade. "Table reserved for Amy" löd lappen på vårt bord. Det kom totalt fyra till och anslöt sig till oss.

"Where is everyone?"

Vi undrade över denna brist på entusiasm och tänkte att det faktum att det var en söndag inte borde avskräcka människor från att gå ut och vara sociala. Vi var själva lite senare, så visserligen kanske alla hade gått vidare mot en annan pub innan vi anlände. Ja så måste det vara intalade vi oss. Vi hade en lugn och trevlig kväll i alla fall.

I morse ryckte Zosia tag i mig och Louise.

"Do you guys know what happened last night?!"

Vi skakade frågande våra huvuden. Zosia började hetsigt berätta historien som fick den röda färgen i våra ansikten att djupna ytterligare. Efter att jag och Louise hade gått hem igår kväll hade Zosia av ren nyfikenhet begett sig upp på pubens övervåning, för att se efter hur det såg ut. Två trappor upp hade hon öppnat dörren och hamnat i totalt chocktillstånd till den överaskande synen av 250 vilt festande utbytesstudenter. En student till Zosia:

"You didn't see the sign outside? How could you guys miss it?"

Nej vi hade inte sett en halvmeter hög skylt utanför ingången som pedagogiskt i versaler hade förklarat att övervåningen var bokad endast för Napier studenter. Att vi satt vid ett bord på första våningen som var bokat för Amy var inte relevant i sammanhanget. Vem är Amy då? Ja det är en mycket bra fråga. Vi har ännu i dagsläget ingen aning om vem denna Amy är, men igår kväll utnyttjade vi hennes bokning. Tack Amy.

Idag fick jag ett mail från en av mina internationella bekantskaper här i Edinburgh:

"Sara, where were you last night? It was so overcrowded up there, maybe that's why I didn't see you."

Vad svarar man på det?

"I'm sorry, I actually missed the fat sign telling me that you guys were upstairs. In fact I sat down at Amy's table - a person I've never even heard about. I missed the fact that 250 loud international students were squeezed inside a room just a few metres away from me. I'm sorry, but this is who I am."

Dagens skotte: Här och var kan se dom efter vägarna - varningsskyltarna som visar människor med krökta ryggar och käpp och bokstäver under som dikterar - "Eldery people". När man är van vägskyltar som indikerar varning för älg, kan man inte låta bli att påverkas av denna egendomliga hänvisning i trafiken.

Inatt vaknade jag av tonerna från en säckpipa i fjärran. Efter några sekunder började en trumma ackompanjera melodislingan. Den vackra musiken blev starkare och starkare och fick sitt crescendo när Si vrålar från sängen över mig:

"Sara wake up! It's the fire alarm!"

Klarvaket slår jag upp ögonen och uppfattar hur säckpipan övergår till ett genomskärande brandlarmstjut. Trummorna visar sig vara receptionisten som bankar på dörrarna i korridoren utanför. Vi rusar upp o slänger på oss våra jackor, kastar ner de viktigaste ägodelarna i väskorna och springer ner i bara tofflorna. Utanför huvudingången är vi bland dom första på plats. Efter oss flyr människor i alla skepnader ut ur bygganden. En del irrar nyvakna runt i pyjamas och tofflor, andra vinglar festklädda ner från hostelbaren. Bakom mig drar några av den senare sorten igång allsång med Auld Lang Syne, ivrigt ackompanjerade av en kille med gitarr. Den första gruppen, de nyvakna, kastar ilskna blickar mot allsångskören. Till höger skriker en inneboende hostelgäst - "It's alright! This happens every weekend! Trust me, I've lived here for five months now!". Till vänster hörs sirenen från den nytillkomna brandbilen. Jag fryser. Måtte det bara vara en övning.

Det var ingen övning, men heller ingen brand. Någon varelse som föddes med levern där hjärnan egentligen skulle ha varit, hade slagit sönder ett av säkerhetsglasen på andra våningen. Brandbilen åker iväg och vi får bege oss in i byggnaden igen, allt medan personalen svär över idioten som krossade glaset. Jag hade lätt hade kört upp en toffelklädd fot i arslet på nämnda person om denne blivit utpekad offentligt.

Dagens skotte: Innan jag och Si somnar om efter nattens dramatik, drar människan plötsligt upp en BH ur handväskan. Jag bara gapar, totalt förundrad över vad hon valde att lägga ner i väskan innan vi sprang ut från rummet.

Jag: "Si, why did you bring that thing with you?!"

Si: "Well, If there's a fire going on, we'd be stuck outside in the cold. When you got small breasts, you don't wanna get caught in those situations without a bra."

Själv tog jag med mig passet, pengar och mobiltelefonen. Dubbelkollade till och med försäkringskortet. Prioriteringar är tydligen extremt individuellt.