Underliggande ironi i en stukad fot och bilder från Arthur's högsta topp
"I feel so alive!"
Ord som uttalades/skreks i flera omgångar under gårdagen. Vi besteg Arthur's seat - en inca led i lightversion, som även verkar som ett riktmärke för Edinburgh.
Väl uppe på bergstoppen slog vi läger med våra medhavda smörgåsar och chokladpraliner. Därefter letade vi upp en ängsbeklädd grässluttning där vi hjulade och stod på händer. Eugenia sjöng "I feel pretty" till kullerbyttorna, danskarna tog siesta och jag försökte hitta balansen i mitt huvudstående. En fantastisk dag som avslutades med att jag vrickade foten väl tillbaka på plan landsväg.
Trodde först foten var okej, men när jag och Louise några timmar senare slog oss ner med våra pints på "Black Bull", kände jag hur smärtan stegrades. Resultatet blev en taxifärd hem, varav Louise, alias "Thunderwoman", bar mig på ryggen uppför alla trapporna till tredje våningen och in i lägenheten. Hur människan orkade har jag ingen aning om. Jag höll andan och var gruvligt nervös hela färden. Väl inne i lägenheten slog jag mig ner i soffan med Sarah och Eugenia och med högerfoten i högläge, omgiven av frysta broccolibuketter och gröna ärtor, tittade vi på Pinocchio tills John Blund kom på besök.
Är evigt tacksam Louise och hennes killerlegs varvat med dansk jävlaranamma. Kombinationen bar mig hela vägen upp.
Följande bilder är från Arthur's seat. "I feel so alive!" - trots en ömmande och svullen fot. Det går över.
Högsta toppen på Arthur's seat. Jag och Eugenia visar vägen.
"I feel so alive!" Nästan uppe på toppen.
Picnic i bergssluttningen.
Siesta i solen.
Blåsigt uppe på toppen.
Superman returns - jag kan flyga, jag är inte rädd.
Fantastisk utsikt del 1
Fantastisk utsikt del 2
Dagens skotte: Jag spenderar en hel dag med att bestiga berg och stå på händer. Högklackade skor använder jag var och varannan dag i den här staden och jag är för det mesta på förflyttande fot - ständigt powerwalkande mot nya mål. Man kan inte annat än häpnas över ironin i att jag i mitt leverne lyckas vricka foten i lunkande takt på landsväg, iklädd gympaskor med stötdämpare. Ska hädanefter alltid klä mig i mastodontklackar och bege mig ut där terrängen är som vildast. På så sätt kanske jag kan lyckas tygla min ironiska karma.
