somewhat scottish

"Sorry guys, but what's our presentation about?"

Att få höra en sådan kommentar en timme innan en massiv gruppresentation, lindrar inte magsåret som ligger och pyser och är på väg att explodera på grund av övriga gruppmedlemmars vara eller icke vara i vårt arbete.

Jag och en tjej som påminner om Lisbeth Salander med lila hår, drog hela lasset. Tillsammans stod vi i princip för allt bakomliggande arbete. Den tredje tjejen förklarade med sopsäckar under ögonen att hon inte hade kunnat sova en blund natten innan, eftersom hon alltid blir extremt nervös så fort hon måste säga något intelligent inför människor. Hon har varit frånvarande på de flesta gruppmötena, precis som den fjärde tjejen som med bestämda steg tar med sig sminkväskan och hårsprayen in i badrummet och överger våra förberedelser halvtimmen innan presentationen ska börja. Doften av freon när hon åter igen dyker upp är så stark att mina ögon börjar tåras.

Samma tjej frågar skrattande vad vi ska prata om och har överlag ingen aning om vad vi har gjort under de senaste veckorna. I mitt inre ser jag hur jag i ursinne kastar ut hennes sminkväska genom fönstret. Dock lyckas jag behärska mig. Jag ger necessären onda ögat istället och förklarar sakligt att vår undersökning är baserad på att vi har gjort en "Critical Discourse Analysis". Hon får i uppgift att presentera oss och jag ger henne ett papper att läsa innantill från.

"Okey, I can do that...So, we have done a CDA...hey guys, what's a CDA?"

Ungefär här hugger det till i magen och jag förstår att det är mitt magsår som brister.

Nu är det över. Äntligen. Det gick bra och det märktes vilka som hade gjort researchen. Skönt. Jag kan försöka börja återhämta min kropp igen.

Efter presentationen infann sig en underbar känsla av frihet och lycka. Det är vår och runt vårat hus doftar det solvarmt gräs och i parken jonglerar människor med käglor och går på lina mellan träden. Jag blir lycklig av att se cafépersonalen på Snax café utöva qi gong på lunchrasten och jag blir skadeglad när jag upptäcker att det finns människor som är blekare än vad jag är. Det luktar sol och jag kisar för att det är så ljust ute. Jag ryser av välbehag och bryr mig inte om att bakom doften av gräs lurar den antågande allergichocken. När vi bowlade igår kväll gjorde jag fyra strikes och lyckades halka omkull till banan bredvid när jag försökte mig på en "benet-bakom-och-skruv-i-handleden-manöver". Det är vår och jag är lycklig.

Dagens skotte: Jag har mött min överman i hypokondri. Sarah var på hälsokurs med jobbet i början av veckan. När människan kommer hem börjar hon maniskt desinfektera varenda dörrhandtag i lägenheten, eftersom hon precis har lärt sig att det är där bakteriehjordarna hägrar. Hon förklarar att vi alla har vadat i musurin upp till knäna under de senaste veckorna, eftersom möss är inkontinenta och "spiller" så fort de rör sig från punkt A till B. Vår basföda konserverad tonfisk är det värsta man kan äta ur hälsosynpunkt och släng för Guds skull hela osten om du hittar mögel, annars kan det sluta illa. Det var lite väl turbulent där ett tag, men när chocken över vårt ohälsosamma leverne nu har lagt sig en aning, så är hon nästan tillbaka till sitt vanliga jag. Dock har hon helt övergett tonfisken. Själv är jag hobbyhypokondriker när det gäller mig själv, men vad gäller den omgivande miljön så är det lugnare. Lite skit i hörnen har ingen dött av. Tydligen inte floder av muspiss på golven heller.

Föresten så har vår mus som sprider ofog i lägenheten fått ett namn - mr Campbell - och han har även fått en egen namnskylt på ytterdörren. Husdjursvarning.