Musikaliska ösregn och konsten att sjunga rent med händerna
Fred Astaire och Gene Kelly har fått konkurrens.
Regnet öser ner, håret slickas fast längs med huvudskalpen, paraplyet vänder sig ut och in av stormvinden och huden känner av vattnet som tränger igenom tyglagren längs med kroppen. Det enda som sitter på plats är det knallröda läppstiftet som inte hade kunnat rubbas en millimeter ens om jag hade råkat dansa in i busskuren med ansiktet före.
"I'm singing in the rain...just siiiinging in the raaaain...". Paraplyet får verka som motbalans till pliéerna längs med gatorna. Fötterna är sträckta vid vartenda skutt över torttoarkantens vattenpölar. Att lastbilar som kör förbi skvätter ner stövelskaften ger bara visuella effekter till dansen. Ett bygge längs med gatan får verka som rekvisita till piruetterna. "...I'm singing in the rain...". Vi möter människor på väg mot teatern. Dom ler mot oss. Livet är en musikalisk väderlek och vi dansar med i dess ösregn.
Dränkta av Moder Jords väderinitiativ anländer vi till Edinburgh Festival Theatre. "West Side Story" börjar om en halvtimme och jag och Eugenia kan inte bestämma oss för om vi ska värma upp med att sjunga "I feel pretty" i foajén eller köpa hemmagjord rocky road i cafeterian. Det blir en medelväg av båda alternativen.
Ridån går upp. Män i denimtights och brottarlinnen tar över scenen och porträtterar 60-talets gängmotsättningar i New York. Maria blir kär i Tony - Romeo och Julia dramat är igång. Jag är avundsjuk på Anitas benmuskler och undrar varför Maria envisas med att alltid kuta ryggen när hon sjunger solo.
Dom sjöng perfekt - lite för perfekt. Jag väntade på ett klimax som aldrig riktigt kom. Men det var en helt okej version, det kan ingen förneka. Även om vi efter föreställningen inte sjöng med samma frenesi som tidigare, så lyckades jag ändå dansa in i en sopcontainer på väg mot Chambers street.
Det är något speciellt med att se uppsättningar live. Människor som agerar, sjunger, dansar och sprider känslor. Blotta närvaron av en scen gör mig lycklig. Och då kan det kvitta huruvida framträdandet lever upp till förväntningarna eller inte.
Dagens skotte: När ridån går upp undrar jag varför en kvinna klädd i svart står kvar på scenens vänstersida. Första danskoreografin går igång och kvinnan envisas med att inte flytta på sig. Efter första repliken förstår jag. Aldrig tidigare har jag sett en musikal tolkas för hörselskadade. Med inlevelse berättar kvinnan hela berättelsen med händerna. Ibland har jag svårt att koncentrera mig på scenen, då jag imponeras av hur henns överkropp agerar både kärlekskval och mänsklig brutalitet. Fascinerande - särskilt sättet hur hon sjunger med armrörelserna. Inga falska toner där inte.
Å så trevligt med lite kulturella upplevelser!
(hade gärna varit där och sett dig dansa in i containern....hade varit en riktig höjdare!)
vad vackert att sjunga med armarna. Fint skrivet sara :)
(dansade loss inne på toan igår, ganska roligt juh)
Lina, jag är inte förvånad över din önskan! Du hade garanterat garvat, trots potentiella konsekvenser av att dratta in i en sopbehållare!
Vickan, tack! Gläder mig att höra:-) Man ska dansa loss överallt - oberoende tid och rum. Fantastiskt för själen!
