somewhat scottish

När jag och Jill sitter på bussen på väg upp mot Loch Ness slår det oss vilken den egentliga anledningen är till att vi gör resan. Det är inte en vag förhoppning om att få se odjuret - vilket vi visserligen gjorde på strandkanten. Det är cirka fem meter långt, lila och kuperat likt en kamel utan ben.

Den riktiga anledningen till att vi inte kunde sitta still i bussätena av upphetsning var enkel. Vi ville återfå en lättare nostalgitripp tillbaka till Nya Zealand - timlånga bussturer på andra sidan ekvatorn med backpackingryggsäckarna i bagaget och matkassen med bröd och nutella uppe på hatthyllan. Oändliga samtal om allt och ingenting medan resten av bussen (förhoppningsvis) slumrade till ljudet av vår melodiska svenska. Busschaufförer med gröt i öronen som utbrister - "You girls talk...A LOT!". Nostalgi var ordet. Vi ville uppleva det. Och vi fick uppleva det - om än i en förkortad version. Det var en fantastisk känsla.

Den här gången blåste inte kilten upp på guiden, men det hade kanske varit att önska då den monotona rösten i högtalaren vaggade en hel busslast till sömns vid tretiden. Om Hamish var underhållande nog att lyssna på i tre dagar uppe i Högländerna, så spelade lördagens guide inte i samma liga. En köksfläkt har fler dimensioner ljudmässigt än vår guide, vars förinspelade(?) stavelser malde på om vikten av fartkamerors beskaffenhet. Det är tur att jag och Jill kan konsten att underhålla oss själva. I så gott sällskap blev det en mycket lyckad resa. När Jill fick ta kort på en livs levande säckpipespelare i kilt utanför City Council sista kvällen, var resan gjord.

Tack för att du kom Jill - det var otroligt kul att ha dig här!

Dagens skotte: Efter ideliga turer har jag lärt mig utbudet utantill i turistshopparna. Oberoende om du vandrar längs med Royal Mile i Edinburgh eller i en turistaffär flera mil norrut vid Loch Ness strandkant, så kan du vara säker på att få se en skivutgåva med säckpipeduon "Red Hot Chilipipes" jämte hyllan med tartanmönstrade baskrar för alla huvudstorlekar (utom min egen). En blåvitfärgad Mel Gibson är självständighetskämpen som syns på varenda almanacka och haggis är tydligen en rosa boll med ögon och päls som säger "mmmm" när man trycker på den. Det verkar gå hem. Kassaköerna är ständigt befolkade med människor som försöker bestämma vad som ter sig mest smickrande på kroppshyddan - en röd eller en grön handdukskilt i frotté.