somewhat scottish

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Från måndag till lördag levde jag i en disträ dimma av nervositet. När människor frågade hur jag mådde, följdes mitt standardsvar - "bra, bara nervös och exalterad inför premiären" - med ett omotiverat skrattanfall som till och från inte ville ge sig. Jag kunde komma på mig själv med att stå i duschen om morgnarna och stirrandes in i kakelväggen rabbla repliker om cocktails och ambivalenta restauranggäster, innan rinnande schampo i ögonen åter drog mig tillbaka till verkligheten. Just det, tvätta håret var det.

Övriga projekt har fått lida under veckans gång, eftersom min koncentration helt har legat fokuserad på om jag ska säga "Sweetcorn?" före "Another round of garlic mushroom?". Hittar jag en man iklädd peruk före jag ser en kund kasta upp sin seafood pasta? Skulle jag beställa martini som otrogen medelålders affärsman innan jag upptäckte en maska i strumpbyxorna som nybliven alkoholmyndig?

Det är becksvart på scenen. Jag ser svarta silhuetter av en publik i tystnad. En man hostar. En papperspåse prasslar till. Allt är stilla. Jag hör våra fotsteg mot scengolvet. Vi tar plats längst fram - fyra karaktärer på ett led. Ljuset tänds. Jag får en spotlight i ögat. Till höger om mig hör jag Adele säga första repliken. Dramat har börjat.

Femtio intensiva minuter följer. Responsen från publiken är fantastisk. De skrattar på precis de ställen som de ska skratta på. Likaså är de tysta på de mer dramatiska ställena. Känslan av att agera något inövat för att få ut en viss respons är mycket märklig. Det är Pavlovs hundar fast i teatertappning.

Och det går bra. Sjukt bra. Fantastiskt bra. Otroligt! Herregud, vi sätter hela pjäsen från början till slut för första gången. Tidigare under repetitionerna har det alltid varit något strul - en replik som råkar falla bort eller ett scenbyte som infaller fel. Men den här gången flyter allt på. De repliker som tidigare har spökat i bakhuvudet ("We're gonna have an epic night!"), kommer fram helt naturligt och jag njuter av de stunder då jag får sänka rösten till ett basläge och släppa ut min maskulina sida.

Plötsligt är det över. Vi bugar, tackar för applåderna och lämnar scenen, för att likt fyra vattenspridare stänka ner vår stage crew med adrenalin bakom ridågardinen. Heather, vår regissör, springer leende emot oss med tårar i ögonen och på hennes kindben syns fåror skapade av rinnande rouge. Jag är helt slutkörd, hes och varenda molekyl i min kroppshydda skakar. Samtidigt är jag exalterad, överlycklig och märkbart levande.

Man ska göra något varje dag som skrämmer en - en livsdevis som är värd att följa. Lördagens rädsla var tillräckligt skrämmande för att täcka in resterande dagar av det här året. Att skydiva från 4000 meters höjd är ingenting jämfört med att få agera på en scen inför en fullsatt teater. Att falla handlöst i 45 sekunder innan fallskärmen vecklas ut, kan jämföras med känslan av att under samma tidsperiod stå ensam längst fram på en scen i en egen spotlight och hålla en känslosam monolog om dina innersta spöken.

Jag har aldrig varit så nervös i hela mitt liv.

Tror fortfarande att jag rider på någon form av adrenalinvåg. Eller så är det de sex koppar kaffe jag har satt i mig idag som börjar verka (klockan är nu 17.00).

Dagens skotte: Sune, Louise, Sarah, Gabi och Ania satt i publiken. Sarah hade tydligen blivit livrädd efter min utskällning av Adele halvvägs in i pjäsen - "I didn't know you could scream like that!" - och har förklarat att hon hädanefter ska undvika potentiella bråk i lägenheten. Den maskulina accenten var uppskattad, likaså mitt "manliga" sätt att rätta till byxorna i skrevet innan jag beställer en lager.

Jag kommer sakna mina karaktärer. Min bitchiga servitris Mel spelar i en egen liga språkmässigt och har utvecklat mitt engelska ordförråd till en ny (lägre) nivå. Jag älskar min testosteronstinna tonårshingst i baren, fyllebulten som inte har fått sin soppa serverad och mrs Trendy som tycker menyer formade som cocktailshakers är höjden av innovativ design.

Det var över så snabbt. Jag är lättad. Innan ridån går upp går man och undrar varför man utsätter sig för prövningar som får en att må illa av nervositet. Efteråt vill man inget hellre än att få göra om det igen.