somewhat scottish

"Hello boys and girls...my name is Ann and I'm your guide for this trip. Say hello to your busdriver on my right handside - Bob - who after a dramatic event with a car garage last week is ready to drive you all the way up to Oban on our beautiful west seaside. We're so happy you're alive Bob."

Kvinnan i den övre medelåldern vänder sitt blanka ansikte mot mannen bredvid och fyrar av ett bländande leende som avslöjar rosa läppstift på båda framtänderna. Faktum är att hon inte slutar le på hela resan. Inte heller försvinner läppstiftsfläckarna. Bob sneglar upp från förarstolen och grymtar något osammanhängande tillbaka. Han ser måttligt road ut över att ha blivit degraderad från ämbetet som kungafamiljens chaufför, till att köra turistbuss åt Napiers internationella studentförening.

Bob kör snabbt, missar avfarter och får backa på landsväg. Vägarna är slingriga och kurvar sig likt nyutblåsta serpentiner runt det varierande landskapet. Vår chaufför slickar mötande turistbussar med högersidan av sitt eget fordon, en gång så nära att till och med Anns leende försvinner ett par sekunder och hon hackar skakigt fram ett: "Well done Bob." Bussen är knäpptyst. Ann sätter sig ner.

Vår bussresa genom de västliga högländerna upp mot kuststaden Oban, avbryts ständigt av toalettpauser efter vägen. Jag hade dock önskat att vi kunde stanna till vid fantastiska Loch Lohmond - en nationalpark i rostrött, senapsgult och varierande gröna nyanser, som ger mina armar ståpäls den femton minuter långa resan genom landskapet. Fantastiskt. Tyvärr får vi bara bevittna naturen genom fönsterrutan.

Vår guide Ann berättar historier och anekdoter längs med hela resan - om William Wallace, Monthy Python, kiltarnas historia och kloroformens uppkomst.

"Aren't we girls glad the scots invented choroform so we can give birth in a less painful way. Don't you agree dear?"

Hon sneglar ner mot en höggravid blond flicka på första bussraden. Flickan nickar hetsigt tillbaka. Bakgrundsmusiken i bussen är vår guides blandband som varvar banjos och country med mjukporriga saxofonslingor. När Ann inte pratar kan det hända att hon nynnar med i melodierna. Annars pratar hon. Hela tiden. Vid ett tillfälle mitt i en historia höjer Bob volymen. Ann tystnar och sätter sig ner.

"Hello...what do you mean we can't stop? Listen to me! I have a pregnant lady on the bus who's in serious need of a toilet. I'm stopping this bus right now! Ooops, the mike..."

Ett krasande hörs från högtalarna när ljudet bryts. Ann glömmer flera gånger att stänga av mikrofonen när mobiltelefonen ringer. Guiden i vår andra turistbuss är smått irriterad över att vår buss stannar så ofta för toalettbesök. Ann ignorerar detta och nästa stopp blir vid "Loo of the year" - ett diplom bredvid handfaten visar tydligt hur toaletten är framröstad av en kommitée till 2009 års bästa skotska toalett. Vi tittar oss omkring och tar in ögonblicket. Den är rätt fin faktiskt.

Vidare stannar vi till hos Hamish - en skotsk tjur som är vida berömd efter att ha blivit räddad undan masslakten under tidigt 90-tal, då galna kosjukan härjade i landet. Ingen vet varför just den här kon blev räddad, men nu är den berömd och har fått ett turistcenter uppkallat efter sig. Hamish har fått porträttera både nyckelringar och almanackor, samt blivit avbildad på flertalet vykort och målningar. Jag undrar dock hur gammal tjuren kan bli. Om Hamish avlider, så dör en hel turistinvestering med honom. Är vi verkligen säkra på det är den riktige Hamish vi ser och inte Hamish nummer 5? Tänk om den här tjuren bara är en bluff, en följd av en lång turistkonspiration. Kanske finns det flera klonade kossor på lagret bakom restaurangen.

Färden bär vidare. Sol övergår till regn och när vi når Oban är vädret inte nådigt. Mysig stad och mycket god fish n' chips. Loch Long och flertalet andra locher körs förbi på hemvägen. Ann har lite problem att uttala ordet "loch", vilket gör att hon flertalet gånger låter som om hon har satt något i halsen och jag undrar om inte Bob är beredd att göra en heimlich manöver på henne. Blandbandet börjar bli slitet och tystnar. Bussen faller i dvala och i mörker når vi Glasgow och senare kära Edinburgh.

Väl hemma är det snabbdusch, ombyte och plattång som gäller. På med nya skor och iväg på Ceilidh. Mer om detta i morgondagens inlägg.

Dagens skotte: Fram till efter andra världskriget var det förbjudet för skottar från höglandet att bära något under kilten så till vida de inte:

•         mötte drottningen

•         var på begravning och visade respekt gentemot den avlidne.

•         var på dans där kilten lätt kunde åka upp och blotta de vitala delarna.

Efter andra världskriget introducerades dubbeldäckaren. Många damer i trappan upp till övervåningen förfärades över vad de såg när de tittade upp för att hålla balansen och istället kom på sig med att stirra in i Höglandets försörjningsmaskineri. Detta ledde till att det blev tillåtet att när som helst, var som helst, bära underkläder under kilten.