somewhat scottish

"So what's it like? Is it like linedancing but in a more scottish way?"

Läraren tittar misstroget upp från sin transistorradio - en fyrkantig tingest som troligtvis härstammar från tidigt 1900-tal.

"Oh no, not at all...think more like ballet. You might wanna stretch before we start!"

Balett? Hade verkligen inte anat att skotsk höglandsdans skulle innefatta pointade tår och utåtvridning. Lärarens blick som uppmanar till omedelbar stretching får mig att raskt hoppa ner i en höftböjare. Gabby och Louise är inte sena att hänga på. Min ängel från förra veckan var visst lärare i fortsättningskursen. De oerfarna skandinaverna får fromt gå över till nybörjarklassen för att lära sig grunderna.

Sträck, point, touch, klack, hopp, byt, vrid, ut, in, bak, fram. Det gick snabbt. För snabbt för vår nybörjarkapacitet. Gabby sträckte hålfoten och jag och Louise kämpade med fotarbetet men såg mest ut som om vi trampade på glödhet grillkol. Det väldigt feminina i fötter och ben, fick kompenseras av robusta manliga armar vars obefintliga biceps skulle spännas och ge sken av "Kvinnor kan" (eller "angry washing woman" som det officiella namnet var). Mystisk symbios av kroppsrörelser. Som en mutation av Kalle Stropp och Hulken - gräshoppsbalett möter testosteronstinna armmuskler.  

Country dance följde därefter. Inga sträckta ben här inte - här gällde det att skutta runt i ring/trekant/fyrkant/hexagon och hoppas att man slutade på rätt ställe. Vilket jag mestadels inte gjorde. Som tur var var jag inte den enda.

"What do I do? Louise what do we do?"

Vi står i en formation som jag tror ska ge sken av att vara genomtänkt. Louise skakar på huvudet i en uppgiven gest. Gabby lutar sig mot mig.

"Du är ett hörn Sara, ett hörn. Vi ska dansa runt dig."

Kul. Jag är ett hörn. När man får rollen som en rumsavskärmare tilldelad sig gäller det att tänka positivt. Ett hörn är nog en roll som jag skulle kunna vara ganska bra på - "Corner people" borde ju inte behöva anstränga sig allt för mycket. Inte då. Hörnen skulle byta plats med varandra. Sedan var jag tydligen inte ett hörn längre, utan hade hamnat mitt i en cirkel av intrasslade armar och hoppsasteg. En gubbe i kilt drog ut mig och försökte hitta min hand bakom ryggen, varav jag därefter föstes ihop med Louise och vi hojtade "Left! Left! Left!" för att säkerställa att vi symbiost skuttade åt rätt håll.

Efteråt blev vi tillfrågade om vi ville följa med på en folkfestivalsresa med buss till Ungern. Tror den var i maj. Jag tackade nej. Känner mig inte riktigt redo för detta tilltag än.

Imorgon bär det av till Högländerna (bilder följer). Längtar något enormt efter detta. På kvällen/natten/morgonen ska vi på en skotsk traditionell ceilidh - gaeliska för dans, fest och kiltar (mer bilder). Kvinnorna har inget kiltkrav, det räcker med en vanlig klänning. Jag tycker synd om Sune. Kiltar är dyra att hyra, även fast St Kildas kiltuthyrning erbjuder 20% avdrag för studenter.

Dagens skotte: Det är lätt att förstå skottarnas kärlek till sin danstradition. Bakom varje pointad stortå, i varje skuttande högerfot och spänd vänsterarm, ligger det så mycket historia, kultur och avlägsna berättelser om frihet och kamp för rättvisa. Själv är man aningen begränsad i sin talang till detta fenomen, men en otroligt rolig upplevelse kompenserar för alla förvirrade blickar, intrasslade kroppsdelar och diverse felplaceringar.