somewhat scottish

Skattjakt på skolan - den vilda jakten på registreringskortet.

Registeringsprocessen börjar med att vi, utbytesstudenterna, närmar oss första anhalten på vår registreringsresa, varav en man i mörka kläder börjar gallskrika åt oss med gäll röst:

"Up against the wall! Turn off your cell phones! Do it now!! NOW!!"

Herregud han menar allvar! Alla kastade sig upp mot väggen och började frenetiskt leta i ryggsäckarna efter rätt papper. Jag väntade på vidare domdering att sträcka upp händerna ovanför huvudet, sära på benen och få mina rättigheter upplästa. Någon sådan befallning kom dock aldrig. När jag panikletade efter mina antagningspapper i väskan var jag orolig att han skulle tro att jag försökte dra pistol. Han verkade dock förstå att jag var totalt ofarlig.

Efter denna arméliknande inledning följde en en och en halvtimmes lång labyrint mellan olika salar för att allt skulle bli rätt med registeringen. Fick äntligen mitt "matriculation card" så nu är jag 100% Napier student. Mitt egenhändigt tagna passfoto på kortets framsida hade redigerats - dörrspringan som genomborrar mitt huvud från garderoben i bakgrunden är nu borta.

Värre blev fotot på Lothian Buses. Jag och Sune skulle köpa busskort, varav jag blev senapsgul och Sune beigevit på identifikationsbilderna. Efter att ha fyllt i ett formulär och blivit tillsagd att dubbelkolla om informationen om mig stämde på skärmen, frågade jag om några siffror som stod under adressen:

"What are the numbers further down?"

"Well miss...that's your birthdate."

"Oh...alright... I knew that."

Freshers fair på skolan - studentföreningar som gör reklam för sina aktiviteter och entusiastiska studenter kan anmäla sitt intresse. Jag och Louise ska göra ansträngningar att bli aktiva atleter tänkte vi, så vi signade upp oss på "ladies rugby" (nybörjare, försöksomgång). Jag har det europeiska försäkringskortet i skrivbordslådan, så jag känner mig redo för en testomgång. Pappa lär dock ringa Länsförsäkringar och börja förhandla så fort han har läst detta inlägg. Övervägde även jonglering men beslöt att detta kanske var lite väl i överkant med mina färdigheter. Skrev upp mig på drama, fick massa student discounts samt Nya Testamentet som fickalmanacka. Jag frågade även pastorn som delade ut biblarna om han kunde förklara liknelsen mellan bibeln och Will Smiths nya film "7 pounds" (som för övrigt är helt fantastisk!). Jag har nämligen hört talas om eventuella paralleller mellan filmens innehåll och bibliska referenser. Han hade ingen aning om vad jag pratade om.

Dagens skotte: För ett pund har jag köpt ett studenthäfte som HELA terminen ger mig rabatter på en fjärdedel av Edinburghs utbud. Jag får bland annat äta "2 för 1" på Subway, klippa mig hur mycket jag vill för halva priset samt 20% rabatt på St kildas kilt uthyrning. Älska studentrabatter.

Vi har fått en ny roommate idag - Thomas från Frankrike. Så nu är vi totalt en svensk, en skotte, en tjeck, en spanjorska och en fransman som har bildat en egen privat Europeisk Union i södra Edinburgh - en multinationell femma på Buccleuch street. Jag har äntligen lärt mig adressen. Tror jag.

Holländska fotbollsfans på väg mot Tynecastle stadium för bortamatch? Nej då. Snarare ett gäng internationella utbytesstudenter ute på pub crawl (studentkårsarrangerad pubrunda) en frusen tisdagkväll, iklädda knallorangea t-shirts i XL med SR-logga (Sveriges Radio?) mitt på magen.

Jag, Louise och Sune väntade i början av pubrundan på en buss som aldrig kom (börjar se ett mönster i det här) och lyckades i ett väldigt tidigt skede under kvällen att tappa bort vår pub crawl grupp  - silverstjärnorna - eftersom vi skandinaver verkar ha väldigt svårt att uppfatta meningen i upprepade uttalanden som:

"5 minutes guys! We're leaving in 5 minutes!!".

8.15 klev jag upp imorse för att möta upp Louise vid Tollcross. "Free brunch at the Student Union Association, 10 am." Vi var där exakt klockan 10. Inte en människa. Vi gick en trappa upp till receptionen.

"Excuse us, could you please tell us where the free brunch is?"

"Free brunch?!" var svaret vi fick tillbaka av damen bakom skrivbordet.

Redan här började vi ana att något inte stod rätt till.

Eftersom missuppfattningar har blivit vardagsmat för vår utlandsvistelse, blev vi knappast förvånade när receptionisten efter några telefonsamtal kunde konstatera att det enda i matväg som fanns på plats var överblivna Doritos-chips från gårdagskvällen. Vi visade schemat som klart och tydligt påvisade att det skulle serveras brunch just idag, denna tidpunkt.

"Well...we'll see what we can do for you. You girls come back at 12 and we'll get you something to eat."

Sagt och gjort. Vi kom tillbaka två timmar senare och mötte upp andra hungriga studenter som också hade fallit för den falska marknadsföringen. Receptionisten hade dragit i rätt trådar, för travar av äggkartonger stod uppstaplade bredvid bardisken. Ägg, bacon, rund korv, fyrkantig korv, bucklig korv, bönor samt toast och ljummet kaffe serverades. Smakade sådär, men gratis är alltid gott. När vi ska gå säger servitören:

"That'll be £2 each."

Vi visade lappen som förklarade att det skulle vara gratis. Nej då, det stod ingenting om någon gratis mat. Totalt var vi 15 utbytesstudenter som hade fått för oss att det var gratis. Varför? Det stod att det serverades mat. Mina mentala associationer den här veckan har legat på en skrämmande låg nivå. Jag tog lojt upp plånboken och skulle precis betala när jag hör servitören säga.

"You don't have a bracelet on you?!"

Nej. Det där gröna, glittriga armbandet gjort av radioaktivt fiskfjäll slängde jag så fort jag fick chansen. Det var ju bara min "biljett" för pub crawlet kvällen innan. Eller...?

"That was your proof of getting student discounts all week. If you don't have a bracelet on you, you have to pay full price."

Jag gick därifrån med en sur eftersmak av fyrkantig korv (kan även ha varit den runda) i munnen.

Dagens skotte: Favoritstopp på pubrundan? Många fina ställen passerades, men mest utmärkande var nattklubben Frankenstein. Där serverade Latino-Frankenstein fajitas med guacamole. En vaxdocka av nämnda karaktär åkte ut och in ur en betonghåla över dansgolvet, samtidigt som Britney Spears åmade " Just like a ciiirkus" ur högtalarna och oljemålningarna på väggarna skrek ut - "IT'S ALIVE!!".

Alldeles för oftaI blir man rädd för sig själv. Men mer om detta senare.

Först måste jag berätta att jag precis har blivit erbjuden ett rum i en lägenhet! Jag gick in i hallen, blev kär i golvbrädorna och sa ja. Nu firar jag och Aerosmith firar tillsammans på mitt iskalla hostelrum med frusna vindruvor och dubbla tröjor. Jag riktigt hör hur Steven Tyler tar i lite extra på tredje spåret för min skull. Imorgon skrivs kontraktet på och jag får flytta ihop med en skotsk aspirerande författare, en spansk dansare i utveckling samt en kostymdesigner från Tjeckien vid namn Betsy.  

Tillbaka till min självcentrerade rädsla. Igår var det åter igen en gathering för internationella studenter, precis som i fredags - samma tid, samma plats. Jag, Louise och Zosia (en kanadensisk/polsk utbytesstudent) gick dit, satte oss ner och väntade. "Table reserved for Amy" löd lappen på vårt bord. Det kom totalt fyra till och anslöt sig till oss.

"Where is everyone?"

Vi undrade över denna brist på entusiasm och tänkte att det faktum att det var en söndag inte borde avskräcka människor från att gå ut och vara sociala. Vi var själva lite senare, så visserligen kanske alla hade gått vidare mot en annan pub innan vi anlände. Ja så måste det vara intalade vi oss. Vi hade en lugn och trevlig kväll i alla fall.

I morse ryckte Zosia tag i mig och Louise.

"Do you guys know what happened last night?!"

Vi skakade frågande våra huvuden. Zosia började hetsigt berätta historien som fick den röda färgen i våra ansikten att djupna ytterligare. Efter att jag och Louise hade gått hem igår kväll hade Zosia av ren nyfikenhet begett sig upp på pubens övervåning, för att se efter hur det såg ut. Två trappor upp hade hon öppnat dörren och hamnat i totalt chocktillstånd till den överaskande synen av 250 vilt festande utbytesstudenter. En student till Zosia:

"You didn't see the sign outside? How could you guys miss it?"

Nej vi hade inte sett en halvmeter hög skylt utanför ingången som pedagogiskt i versaler hade förklarat att övervåningen var bokad endast för Napier studenter. Att vi satt vid ett bord på första våningen som var bokat för Amy var inte relevant i sammanhanget. Vem är Amy då? Ja det är en mycket bra fråga. Vi har ännu i dagsläget ingen aning om vem denna Amy är, men igår kväll utnyttjade vi hennes bokning. Tack Amy.

Idag fick jag ett mail från en av mina internationella bekantskaper här i Edinburgh:

"Sara, where were you last night? It was so overcrowded up there, maybe that's why I didn't see you."

Vad svarar man på det?

"I'm sorry, I actually missed the fat sign telling me that you guys were upstairs. In fact I sat down at Amy's table - a person I've never even heard about. I missed the fact that 250 loud international students were squeezed inside a room just a few metres away from me. I'm sorry, but this is who I am."

Dagens skotte: Här och var kan se dom efter vägarna - varningsskyltarna som visar människor med krökta ryggar och käpp och bokstäver under som dikterar - "Eldery people". När man är van vägskyltar som indikerar varning för älg, kan man inte låta bli att påverkas av denna egendomliga hänvisning i trafiken.

Inatt vaknade jag av tonerna från en säckpipa i fjärran. Efter några sekunder började en trumma ackompanjera melodislingan. Den vackra musiken blev starkare och starkare och fick sitt crescendo när Si vrålar från sängen över mig:

"Sara wake up! It's the fire alarm!"

Klarvaket slår jag upp ögonen och uppfattar hur säckpipan övergår till ett genomskärande brandlarmstjut. Trummorna visar sig vara receptionisten som bankar på dörrarna i korridoren utanför. Vi rusar upp o slänger på oss våra jackor, kastar ner de viktigaste ägodelarna i väskorna och springer ner i bara tofflorna. Utanför huvudingången är vi bland dom första på plats. Efter oss flyr människor i alla skepnader ut ur bygganden. En del irrar nyvakna runt i pyjamas och tofflor, andra vinglar festklädda ner från hostelbaren. Bakom mig drar några av den senare sorten igång allsång med Auld Lang Syne, ivrigt ackompanjerade av en kille med gitarr. Den första gruppen, de nyvakna, kastar ilskna blickar mot allsångskören. Till höger skriker en inneboende hostelgäst - "It's alright! This happens every weekend! Trust me, I've lived here for five months now!". Till vänster hörs sirenen från den nytillkomna brandbilen. Jag fryser. Måtte det bara vara en övning.

Det var ingen övning, men heller ingen brand. Någon varelse som föddes med levern där hjärnan egentligen skulle ha varit, hade slagit sönder ett av säkerhetsglasen på andra våningen. Brandbilen åker iväg och vi får bege oss in i byggnaden igen, allt medan personalen svär över idioten som krossade glaset. Jag hade lätt hade kört upp en toffelklädd fot i arslet på nämnda person om denne blivit utpekad offentligt.

Dagens skotte: Innan jag och Si somnar om efter nattens dramatik, drar människan plötsligt upp en BH ur handväskan. Jag bara gapar, totalt förundrad över vad hon valde att lägga ner i väskan innan vi sprang ut från rummet.

Jag: "Si, why did you bring that thing with you?!"

Si: "Well, If there's a fire going on, we'd be stuck outside in the cold. When you got small breasts, you don't wanna get caught in those situations without a bra."

Själv tog jag med mig passet, pengar och mobiltelefonen. Dubbelkollade till och med försäkringskortet. Prioriteringar är tydligen extremt individuellt.

Jag och Si irrade bort oss igår i vår jakt efter The Golf Tavern, men frågvisa turister som vi är fick vi givetvis hjälp efter vägen:

Jag: "Excuse me, could you please tell us where we can find a pub called The Golf Tavern?"

Skottsk man: "Sure ladies, you see that church over there? Well...you pass it to the right. When you see Jesus just keep on going and when you meet up with the Holy Ghost, the pub is on your rightside."

Vi följde hans instruktioner och hittade varken Jesus eller den helige Anden, men däremot The Golf Tavern.

Två danska utbytesstudenter, Sune och Anna, hängde med mig och Si idag när vi skulle ta stan i besittning. "Free 3-hour tourist tour all over Edinburgh". Vi hade sett broschyren i hostelentrén och var taggade till tänderna på att få leka renodlade, nyfikna och exalterade turister på en dubbeldäckare. Kamerorna låg lättillgängliga och nyladdade i fickorna och vår stadskarta med utmärkta turistmål fladdrade i vinddraget längs med Princess Street då vi letade efter avgångsplatsen.

Vi väntade på turistbussen. Den väntan visade sig vara helt obefogad. Någon buss fanns inte inom räckhåll, utan guidningen var helt till fots. Bestörta över detta (samt rädda för våra mentala påhittade associationer - vi hade alla fått för oss att vi hade sett en buss på broschyrens framsida), gav vi oss nedkylda iväg efter guiden.

Vår guide var en liten tjej med knallrosa hår, iklädd alldeles för stora jeans som hon efter varje anekdot fick dra upp några centimeter. På ryggen bar hon en färgglad ryggsäck överöst av tecknade fåglar och fiskar. Hon kunde vara vad som helst mellan 10 och 30, men hennes röst var som en 40-årings som med inlevelse berättade historier om Skottlands befrielse, häxbränningar, kyrkor, författare och berömda människor (och hundar!) som fått statyer uppkallade efter sig. En halvtimmes lunchstop blev det på en pub för "a burger and a pint" och sedan bar det av mot nya upptäckter. Samt fler förfrusna kroppsdelar.

Jag, Sune och Anna var och tittade på en av Sis squash matcher förut. Har aldrig varit på squash tidigare och var livrädd att jag skulle få en boll i huvudet på läktarplatsen. Är säkerligen en grym sport om man vill få ur sig återhållsamma aggressioner. Si vann och vi ska fira segern (och Sis födelsedag) ikväll med "Chocolate decadence cake" - en 6 lager chokladkaka, stor som en ostkupa och vars blotta syn får min kropp att skaka av längtan. Denna Guds gåva finns på Starbucks. Efter chokladfrossan ska vi möta upp Sune, Anna och Louise (en annan dansk tjej) ute på Edinburghs gator.  

Dagens skotte: Till och med engelsmännen verkar inse det ohållbara med vänstertrafik, eftersom vägarna överallt pryds av feta versaler - "LOOK LEFT". Ironiskt nog tittar man ändå alltid åt höger eftersom inte bara vanan inne, utan även en undertryckt motfallskäring i sig som vill göra tvärtom mot vad man blir tillsagd. Varje korsning är en ständig kamp. Varje blick kan innebära konsekvenser. Tveka inte. Titta ner, titta upp och bara gå. Våga.

På reggaebaren här på hostelet är det gratis frukost varje morgon. Är man där kl 8 är alla morgonpigga äventyrare uppe och äter flingor för fulla muggar. Vid halv 10 dimper illamående backpackers ner som radar upp travar med toast för att dämpa bakfyllan. Jag och Si var nere tidigt och rustade för dagen med en rejäl frukost till tonerna av Bob Marley.

Åkte sedan ut till mitt framtida campus för att se var det är jag ska registrera mig på måndag, samt för att reda ut varför jag har blivit kallad till flera platser för registrering samtidigt. Bussen mot campus (som hade skotskrutiga säten) kördes av en trevlig man som vid rödljusen lade upp tidningen på ratten och löste sudoku.

Väl framme vid skolområdet undrade jag om jag hade kommit fram till Edinburgh castle, men det var sannerligen mitt Craiglockhart campus. Det var stort och överväldigande (ska lägga upp bilder senare). Alla glasdörrar var prydda med varningsmärken för (just det!) glas, för att förhindra eventuella olyckor. Det visade sig på plats att jag hade råkat bli registrerad på två program samtidigt och att detta lett till att jag har fått dubbelt så mycket papper hemskickat än vad som behövdes (samt dubbelt så mycket funderingar). Allt löste sig så jag kunde lättade bege mig vidare från ett slott till ett annat - det riktiga Edinburgh castle.

Med pompa och ståt ligger det väl synligt från alla håll i Edinburgh - Edinburgh castle, en massiv stenbyggnad som omges av en mur och ligger bredvid ett haggis café. Turisterna flockades och bussarna avlöste varandra. Mitt i folkhopen tornade en man upp sig klädd i djurhud, yeti-pjucks, blå/vit målat ansikte och långt tovigt brunt hår. Undrar vem han försökte efterlikna...? Under armen bar han en skylt med priserna till souvenirshopen. Det var dyrt att gå in i slottet så jag lade istället pengarna för ett potentiellt inträde på en pyjamas och tofflor istället, eftersom värmen inte fungerar i vårt hostelrum.

Vädret är grått, men jag är helt hänförd av den här staden. Den är så vacker! Människorna är så trevliga och hjälpsamma och frågar - "Are you alright?" - bara jag drar upp ena ögonbrynet och inte ens har fattat själv att jag är vilse. Det märks att det är en stolt stad med ännu stoltare människor som är medvetna om sitt rika kulturarv.

Nu väntar jag på Si som har spelat squash match under eftermiddagen. Vi ska ut och käka middag (inte haggis!), ta ett glas vin och sedan gå iväg till "The Golf tavern", en pub där det är någon form av gathering för internationella studenter ikväll. Ska bli kul och se vilka man kommer plugga med! Jag kommer lägga upp lite bilder snart också.

Dagens skotte: På super marketen hade dom extrapris på haggis - en sort med sheep plocks (lever och hjärta bland annat) och en annan vars basingrediens var komage. Jag köpte juice. En vacker dag, när jag känner mig rustad för att sätta i mig en av kons fyra magar, så ska jag ge mig på "delikatessen". Men inte idag.

Jag var i särklass den mest påpälsade resenären i säkerhetskontrollen. Min lager på lager på lager på lager mundering som riktigt lyste klädångest (alternativt föreberedelser i väntan på en ny istid) gav ett svettigt intryck. Mitt klotröda ansikte har nog aldrig överensstämt så bra med mitt passfoto som just då. Väl klar med denna obligatoriska kontroll kunde jag skala av mig tre lager kläder utanför tax-freen.

På flyget träffade jag en väldigt trevlig tjej från Karlstad och vi tog senare sällskap in till Glasgow. På trappavsatsen ut från planet vrålade jag "FREEDOM!" i mitt huvud, men mina Braveheart-associationer gick inte längre än till en mental nivå. I själva verket snubblade jag lite tafatt nerför trappan eftersom ena benet hade somnat på flyget.

Väl inne i Glasgow city reste jag vidare mot Edinburgh genom ett landskap som varvade slottsruiner med betonghus. Så mycket får fanns det inte ens på Nya Zeeland. De små vita ulltussarna stack upp bakom varenda gräsbeklädd kulle. På tåget gick tågvärden fram och tillbaka och servade med förfriskningar i sin lilla cafévagn (SJ, se och lär!). Jag fick flash backs till Harry potter och var nära att beställa chokladgrodor, men nöjde mig med en cola. I Edinburgh checkade jag in på mitt hostel som är en enda labyrint av gångar, trappor, dörrar, rum, färger och former. Har sprungit upp och ner i omgångar och varje gång har jag slagits av tanken "Aha, vad är det här för väg?". En ständig upptäcksfärd helt enkelt. Vilken min jakt på mat även har varit.

Gav mig ut på stan förhoppningsfull att hitta något att mumsa på, men min beslutsångest kunde inte ge sig. Inte heller min hunger. Så när jag såg ett gult M torna upp sig framför mig, kunde jag inte stå emot. Livsuppehållande medel idag - kulturell imorgon! Lyckades även irra mig vilse i en bläckfiskliknande galleria med armar åt alla håll, men hittade rätt utgång efter att ha frågat totalt 6 personer efter vägen ut. En supermarket tornade upp sig och jag fick äntligen min efterlängtade klase med bananer.

Dagens skotte: Alla karlar för sina kiltar. Det är ingen myt, historien om skottska män som bär kilt till vardags. Det är sant. Jag har sett det med egna ögon. Det första jag såg efter säkerhetskontrollen i Göteborg var ett gäng killar med bred accent (skotska i sorl påminner för övrigt mycket om danska) som satt där utanför tax-freen iklädda skotskrutigt kjoltyg. Jag lyckades totalt lokalisera fyra kiltbeklädda män på flyget som bar sina klädesplagg med stolthet. Även skotskrutiga skjortor, halsdukar och slipsar fanns att beskåda på sina håll. Den skotska rutan lever i högsta grad.